Det rådde ingen tvekan om vilken bild som skulle leda nyhetsbulletinerna: i slutet av deras gemensamma presskonferens hade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson gått in för ett handslag, men Liberalernas ledare Simona Mohamsson gick in för en kram.
Kanske var det en spontan omfamning, eller så var det tänkt att skicka ett budskap till Mohamssons koalitionspartners: att de kunde lita på att hon skulle hålla fast vid sitt högerprojekt. I gengäld snälla, söta snälla, låna oss tillräckligt många röster för att stanna kvar i parlamentet.
Men kommer det att räcka med att krama Åkesson nära för att rädda Liberalerna från glömska?
Bakom omfamningen låg en överenskommelse: Liberalerna (som för närvarande röstar på mikroskopiska två procent) kommer att gå med på att låta Sverigedemokraterna (med befallande tjugo procent) utse ministrar i en framtida högerregering. I gengäld gick Sverigedemokraterna med på politiska förslag, inklusive en folkomröstning om att gå med i euron 2030, konstitutionella skydd av den akademiska friheten och att överföra skolor från kommunal kontroll till statlig kontroll.
Detta avtal förhandlades fram av Mohamsson och hennes närmaste rådgivare, utan resten av partiets vetskap. Bara fem månader tidigare hade partiet röstat för att hålla Sverigedemokraterna utanför regeringen.
Denna snabba vändning har lämnat många liberaler med politisk whiplash.
Beslutet att flytta nu föranleddes av panik över att deras redan fruktansvärda popularitetssiffror blev ännu värre. Förhoppningen är att tillräckligt många andra högerväljare ska låna ut sina röster för att hålla Liberalerna, och den nuvarande koalitionen, kvar i spelet.
Ändå tvingar en omvänd kurs partiet till en obekväm räkning:
Sverigedemokraterna definierar sig till stor del genom sitt motstånd mot liberalismen. Deras ideologi värdesätter tradition och ett kollektivistiskt förhållningssätt till samhället. Jimmie Åkesson anklagade i sin självbiografi det ”socialliberala etablissemanget” för att skapa ett ”splittrat, segregerat – själlöst – samhälle”.
Att för deras del vara motståndare till nationalism var en gång en viktig del av liberalernas identiteter. Simona Mohamsson var tidigare en ihärdig motståndare till Sverigedemokraterna. De ”grundades av veteraner från svensk nazism och fascism”, sa hon en gång. Observera att även om Sverigedemokraterna går bra i opinionsmätningarna är de också en djupt polariserande kraft – i en undersökning i december från Novus sa 56 procent att de ”absolut inte ville” se dem i regeringen. Inget annat parti var så ogillat.
Varje förhoppning om att deras allierade i Moderaterna eller – alltid mer osannolikt – Sverigedemokraterna skulle uppmuntra sina väljare att låna ut sina röster till Liberalerna slogs snabbt ner. Statsminister Ulf Kristersson sa att han bara någonsin skulle uppmuntra röster på sitt eget parti. Sverigedemokraternas politiker var lika coola mot idén. Båda partierna kan resonera att de kan utgöra de två procenten utan Liberalerna.
Det värsta scenariot är att inte bara högerväljare inte kommer till deras hjälp, utan att många bland de återstående 2-procentiga liberala rumpan kommer att skala av för att rösta på andra partier. Illavarslande är att många folkvalda liberala politiker redan lämnar sina roller i partiet inför en kongress som planeras till helgen. Åkessons varma famn kan visa sig bli dödskyssen för Liberalerna.
