År 2024 var ett händelserikt år för Brenda.
Hon separerade med sin brasilianska partner, som hon hade kommit till Sverige med fem år tidigare, i augusti. Då var hon en av många som blev av med jobbet på Northvolt i november.
Ungefär samtidigt tog hennes visum slut, och sedan i slutet av 2024 träffade hon Marcus Ramström.
”Vi träffades på Tinder”, skrattar Brenda. ”Jag var och hälsade på en kompis i Stockholm, och han var i Strängnäs och hälsade på sina föräldrar på nyår, och vi fick en match. Sedan kom han och träffade mig i Stockholm.”
Paret insåg snabbt att trots att Marcus bodde i Falun då, och Brenda fortfarande bodde i Skellefteå, så var detta mer än bara en Tinder-dejt. Så eftersom hon inte längre hade något som höll henne hemma i Northvolts flaggskeppsfabrik, packade hon sina väskor och flyttade till honom.
Hon lyckades sedan få jobb i Göteborg.
”Jag frågade honom, ’vill du följa med mig?’ Han sa, ’ja’. Så vi flyttade tillsammans till Göteborg.”
Vid det laget hade de bara varit tillsammans i fem månader, men de tvivlade inte.
”Jag sa till mig själv att det här var tjejen som jag aldrig skulle lämna eller släppa taget”, säger Marcus. ”Jag kände att jag aldrig skulle göra några dåliga misstag om detta. Jag skulle hålla med henne för alltid om jag kunde.”
Men så såg inte Migrationsverket på det. Efter att ha träffat Marcus försökte Brenda förnya sitt uppehållstillstånd och knyta det till honom som sin partner. Men två dagar före jul fick hon avslag.
”Jag var på jobbet när jag fick brevet att jag skulle utvisas. De sa att mitt jobb inte var tillräckligt starkt, trots att jag hade ett fast anställningsavtal på den tiden, och även att vårt förhållande inte var tillräckligt starkt, trots att vi redan bodde tillsammans”, förklarar hon.
Paret överklagade beslutet och lyckades stoppa det ur deras sinne eftersom de var i en virvelvind av så många andra saker som pågick i deras liv vid den tiden. Först ut: deras bröllop.
”Vänner och släktingar var med oss och firade, och de såg att vi var riktigt lyckliga tillsammans. Det gör mig stolt över att folk kan se min lycka med Brenda”, säger Marcus.
Sedan, en vecka senare, fick de överraskningsbeskedet att Brenda var gravid.
”Det var en ganska chock. Jag var som ”åh, det var därför jag var så grinig”. Jag trodde att det bara var att planera bröllopet som gav mig stress”, skrattar hon. ”Det visade sig att jag redan var gravid i en månad.”
Men lyckan i sommar blev kortvarig, för i september avslog migrationsdomstolen deras överklagande och gav Brenda, nu gravid i femte månaden, fyra veckor på sig att lämna Sverige.
Utomeuropeiska medborgare kan som huvudregel inte ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige, och domstolen ställde sig på Migrationsverkets argument att Brenda borde lämna för att ansöka om från utlandet.
Det finns undantag, men domstolen ansåg inte att hennes graviditet var en av dem.
”Vid denna bedömning tar domstolen hänsyn till att hon befinner sig i ett tidigt skede av graviditeten och att det aktuella familjelivet började under en period då hennes rätt att bosätta sig i Sverige var osäker”, heter det i Migrationsdomstolens dom, sett av Östhammars Nyheter.
Då hade Brenda lämnat sitt jobb i Göteborg på grund av stressen med hennes arbetskontrakt och invandringsfrågorna som tog hårt på henne. Istället hade hon börjat studera engelska med avsikt att ta en magisterexamen i Sverige, landet där hon tillbringat större delen av sitt vuxna liv.
”Vi blev riktigt chockade över beslutet, för vi kände att det skulle ordna sig. Vi hade också flyttat till Borås för att jag skulle komma närmare jobbet och för att Brenda skulle börja studera igen. Vi började planera det här familjelivet i Borås. Och så hände det här skiten”, säger Marcus.
Det finns inga alternativ kvar nu än att lämna. Brenda och Marcus pratar med Östhammars Nyheter sex dagar innan hon ska sätta sig på ett plan för att resa 23 timmar – först från Stockholm till Amsterdam. Sedan, från Amsterdam till São Paulo, och sedan från São Paulo till Curitiba, där Brendas mamma bor.
”Det har varit riktigt jobbigt för mig eftersom jag vill vara med min man under min graviditet. Min plan var att ha mitt barn här och nu måste jag göra allt igen när jag kommer till Brasilien. Jag måste hitta en förlossningsläkare, och jag minns inte exakt hur systemet fungerar längre”, säger hon.
”Det har också varit en ekonomisk kamp för oss, eftersom det inte är billigt att resa till Brasilien.”
Tack och lov bor hennes mamma och bröder fortfarande i Curitiba, så hon kommer att ha ett stödnätverk.
”Men jag skulle vilja ha min man med mig. Han kommer inte att känna att barnet sparkar, han kommer inte att se magen växa, och det finns också chansen att barnet kommer tidigt och han inte kan vara där under förlossningen”, säger Brenda.
Domstolen hävdade dock att separationen sannolikt inte kommer att bli orimligt lång, och sa att det inte verkade finnas några ”stora praktiska hinder” som hindrade henne från att återansöka från Brasilien, och att om hennes ärende inte avgörs i tid, ”inget hinder” för Marcus att följa med henne i Brasilien för förlossningen.
Det finns en mycket liten marginal för att Brenda kommer att få ett beslut om sin återansökan snabbt nog att hon kan resa tillbaka till Sverige innan hon förbjuds av flygbolagens regler om graviditet.
Men paret har inget hopp, så Marcus har ett flyg bokat för några dagar innan Brendas förfallodatum, och hoppas kunna stanna hos henne och deras framtida dotter i Brasilien så länge han kan.
”Förhoppningsvis kan jag ta med både Brenda och Isabella, som är vårt namn på ungen, tillbaka till Sverige.”
Men om Isabella kommer tidigt förbereder han sig på risken att han missar sin dotters födelse. Flyg kostar runt 30 000 kronor enkel resa för en enkelbiljett med extra bagage, och om du inte lyckas boka bekväma förbindelser kan resan ta upp till två dagar.
”Jag är inte säker på om Brenda kommer att hålla inne den i 30-40 timmar innan jag kommer”, säger Marcus.
Även han känner sig ”frustrerad” över att han inte ska vara med henne under graviditeten.
”För mig som make och blivande pappa är det fruktansvärt”, säger han och kritiserar de svenska immigrationsmyndigheterna för att de inte tar hänsyn till människorna bakom byråkratin och pappersarbetet.
”De fokuserar bara på Brenda och hennes tidning. De ser inte personen Brenda som jobbar hårt, söker tusentals jobb. Jag såg henne när hon bodde hos mig i Falun, hon sökte varje kväll till jobb i hela Sverige, för att få det där svenska livet som vi alltid har drömt om. Att ha ett hus i skogen med en gräsmatta och kanske en tur med pool om vi vill ha vår familj så här. tillsammans, säger Marcus.
”Det är som att de inte har sett Brenda hur hon är. Hon är passionerad. Hon har hobbyer. Hon försöker alltid, och det var en av sakerna som jag blev kär i. Hon har dessa ambitioner och kraft att göra saker, och nu är migration som ’nej, sparka ut henne, hon kan söka igen, det är inte så svårt’.”
Om hon inte hinner återvända till Sverige innan Isabellas födelse är det osannolikt att de kommer tillbaka före nästa sommar, säger Brenda med hänsyn till den tid det tar att få ett beslut från Migrationsverket, hennes tillfrisknande, samt pass och nödvändiga spädbarnsvaccinationer.
”Jag har inga ord för hur bisarr den här situationen är och hur frustrerad jag är. Hur det här lätta fallet att få ett nytt tillstånd kan vara så svårt för dem att se. Det är ingen mening”, säger Marcus.
Paret uppmanar Sverige att ta hänsyn till helheten och hur immigrationsreglerna påverkar familjernas liv, även om det är för sent att förändra vad som händer med den egna växande familjen.
– Just nu är vi verkligen fokuserade på Isabellas framtid, så att hon kan få en bra förlossning, börja sitt liv bra och sedan komma tillbaka till Sverige och verkligen säga att det här är vårt hem, säger Marcus.
”Brenda säger alltid till mig att hennes hem är hos mig, och jag vill visa henne att den här byggnaden är hennes hem också, att hon kan känna sig trygg och lugn och avslappnad, inte bara med mig, utan med huset eller området som vi bor i. Det är min framtid som jag vill visa henne och Isabella.”
