Här står partiet: före valet hade det gett två löften om att hålla ytterligheterna borta från makten – för det första att inte stödja en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna; för det andra att inte stödja en regering där Vänsterpartiet hade ministrar.
Samtidigt är Vänsterpartiet orubbligt att det inte kommer att stödja en regering där det inte har ministrar – det påpekar faktiskt att det har ett konferensbeslut som förbjuder det att göra det. Fram till fredagen insisterade Sverigedemokraterna också på ministrar som priset för att stödja en regering, och till synes uteslutit en överenskommelse även på den sidan.
Dessa löften har lett till dödläge.
Centerpartiet har sett obstruktionistiskt ut – och i sin insisterande på att det fanns ett magiskt tredje alternativ för en ”centristisk” regering, vanföreställningar. Även förment neutrala kommentatorer har haft svårt att dölja sin frustration, på gränsen till förakt, för partiets vägran att inse fakta.
Men för att förstå partiets dilemma behöver man förstå Centerpartiet.
Om du är en läsare av Lokalen kanske du främst tänker på Centerpartiet som ett parti som har stått upp för invandrare mot Tidöregeringens nedslag i medborgarskap, arbetstillstånd och permanent uppehållstillstånd. Följaktligen kan du till och med se det som ett parti på vänsterkanten.
Det skulle vara ett misstag.
Centerpartiet är ett liberalt parti, i europeisk mening: liberalt på ekonomin och liberalt i sociala frågor som invandring. Det kan tyckas konstigt för ett parti som grundades 1913 som Bondeförbundet, tills man minns att bönder är affärsmän och markägare. Även på små svenska gårdar går instinkterna mot låga skatter, ljusreglering och respekt för egendom. Till och med deras klimatpolitik är mer ekonomiskt liberal än de grönas stadsboende.
Centerpartiet har genom åren regerat med partier på båda sidor, och under sjuttio- och början av åttiotalet ledde det till och med regeringar under Centerns statsminister Thorbjörn Fälldin (bonde förstås). Att arbeta pragmatiskt med de lite högerorienterade Moderaterna och de lite mittenvänstra socialdemokraterna är inga problem för dem.
Men i Sveriges flerpartidemokrati behöver ett parti samarbeta med andra partier också, och det innebär att arbeta med antingen Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Ett ett nationalistiskt parti med rötter i den nynazistiska rörelsen; det andra ett socialistiskt parti som brukade vara ett kommunistiskt parti. Frekventa skandaler om rasism i det ena partiet; frekventa skandaler om antisemitism och romantiserande terrorism i den andra. Båda, på väldigt olika sätt, illiberala.
Fram till nu har det sett ut som att Vänsterpartiet var det minsta av två ont för Elisabeth Thand Ringqvist. Men Sverigedemokraternas helomvändning, som säger att de kunde ”tolerera” en mittenregering utan att vara en del av den, öppnar en ny möjlighet.
Sverigedemokraterna skulle lätt kunna fälla regeringen och blockera dess politikprogram, men de skulle inte vara med i det. Centerpartiet skulle behöva böja en röd linje för att stödja Kristersson, men för att stödja Magdalena Andersson i en regering med Vänsterpartiets ministrar skulle man behöva knäppa en röd linje helt och hållet.
Centerpartiet är nu enligt uppgift splittrat, med Thand Ringqvist som lutar åt att göra en uppgörelse med högern, medan andra, framför allt ekonomitalesmannen Martin Ådahl, håller ut för att centrumdrömmen ska gå i uppfyllelse.
Det är lätt att förstå invändningarna: en Kristersson-regering, särskilt en som överlever på Sverigedemokraternas nöje, skulle ärva en illiberal migrationspolitik långt ifrån Centerpartiets smak. Allt hopp om att vända delar av det, som kan ha skett under en vänsterregering, skulle försvinna.
Däremot har Sverigedemokraterna sagt att inte ens de för det mesta har ambitioner att strama åt ytterligare. Centern skulle därför inte tvingas vara barnmorskan till den politik den föraktar. Samtidigt skulle Kristerssons budgetar, även om de var svåra att passera, genomsyras av frimarknadsliberalism.
Migrationspolitiken kan frysas i fyra år; ekonomisk politik kan inte: tre budgetar kommer att behöva passeras (den första kommer att vara en tillfällig budget som antas av den nuvarande tillfälliga regeringen), och att få liberal ekonomi förbi vänster- och gröna partierna verkar försvinnande osannolikt.
Om du väntar på att ditt medborgarskap ska godkännas och hoppades att en ny regering skulle införa övergångsregler så att du kunde dömas enligt de gamla reglerna skulle Centerpartiets uppbackning av Kristersson förstås kännas som en besvikelse. Du kanske till och med känner att du har blivit förrådd. Detta är en olycklig effekt av de kompromisser som koalitioner oundvikligen för med sig.
Det finns inga bra alternativ för Centerpartiet, bara mindre illiberala. Att backa Andersson skulle innebära att bryta ett löfte rent ut och lägga fyra år på att förlora budgetstrider mot Vänsterpartiet. Att backa Kristersson skulle innebära att böja en, leva på Åkessons nåd och låta Tidö migrationsreglerna stå kvar, till bestörtning för väljare som valde Centerpartiet just för att se dem ogiltigförklaras. Thand Ringqvist kan mycket väl dra slutsatsen att Kristersson är det minst illiberala valet som erbjuds. Om hennes väljare håller med är en annan sak.
