ANALYS: Åtta skäl till varför Sveriges Vänsterparti envist håller fast vid sina vapen

Erik Lindgren

ANALYS: Åtta skäl till varför Sveriges Vänsterparti envist håller fast vid sina vapen

109 år utan minister

Vänsterpartiet är inte nytt för denna rodeo.

Ända sedan Zeth Höglund (med flera) splittrades från Socialdemokraterna för att bilda Svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiet (SSV), Vänsterpartiets föregångare, för 109 år sedan, har partiet inte en enda gång haft en plats i en svensk regering.

Under en stor del av den tiden, från 1920-talet fram till omkring 1990, var partiet helt ute i kylan, där Socialdemokraterna vägrade något som helst samarbete.

– De var ett pariaparti i minst 70 år, säger Jonas Hinnfors, professor emeritus i politik vid Göteborgs universitet. ”Skillnaden 1917 var mellan en revolutionär väg till socialism eller en fredlig väg till socialism; liberal demokrati eller en slags sovjetisk demokrati.”

Under hela 1920-talet fruktade socialdemokraterna att kommunisterna skulle vinna över arbetarklasserna och gick så långt att de startade utbildningscentra och genomförde särskilda kurser som varnade arbetare för den kommunistiska faran.

Under andra världskriget kunde Socialdemokraterna gärna bilda en nationell samlingsregering med föregångarna till Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna. Men kommunisterna ansågs för opålitliga för att inkluderas redan då.

Telefonavlyssning och allmän övervakning

Efter andra världskriget fördjupades misstron. Socialdemokraterna såg nu Sveriges Kommunistiska Parti som en agent för Sovjetunionen.

”Rädslan för Sovjetunionen var mycket påtaglig. Kommunistpartiet kom ut ur andra världskriget som vinnare, så att säga, de hade ett mycket bra valresultat 1944”, säger Hinnfors. ”De främjade sedan idén om en ”folklig front”, som de man kunde se i Tjeckoslovakien och i den östra ockuperade delen av Tyskland.”

När det stod klart att sådana fronter användes för att störta demokratin nådde den socialdemokratiska misstänksamheten i Sverige en ny höjd.

Successiva socialdemokratiska regeringar övervakade övervakningen av Sveriges kommunistiska parti. Dess telefonväxel buggades kontinuerligt fram till omkring 1968, samtidigt som partimedlemmar, tjänstemän och möten också övervakades.

En undersökning av Jan Guillou och Peter Bratt 1973 avslöjade att Sveriges militära underrättelsetjänst, IB, hade arbetat med socialdemokratiskt anslutna fack- och partitjänstemän för att samla in underrättelser om kommunister.

Så hur dålig misstron mellan de två partierna än är idag, är det ingenting jämfört med hur det var på 1970-talet.

Vänsterpartiet fäller sin första socialdemokratiska regering

1990 satte Vänsterpartiet äntligen ner foten och röstade med högerpartier för att besegra socialdemokraternas ledare Ingvar Carlssons nödprogram för att dämpa Sveriges överhettade ekonomi, inklusive ett tillfälligt strejkförbud.

Carlsson avgick, vilket utlöste en regeringskris, men återvände som statsminister bara 11 dagar senare efter att försöken att bilda en alternativ regering misslyckats.

Detta var också året partiet, känt sedan 1967 som Vänsterpartiet kommunisterna (”Vänsterpartiet, kommunisterna” eller VKP), tog slutligen ”kommunist” från sitt namn. (Så sent som 2005 beskrev dess ledare, Lars Ohly, sig fortfarande som kommunist.)

Tvingade detta alltså Socialdemokraterna att behandla partiet med mer respekt? Till en början kanske. Carlsson erbjöd Vänsterpartiet eftergifter och återkom med sitt stöd.

När Socialdemokraterna förlorade valet 1991 skyllde de dock också på Vänsterpartiet för deras nederlag (åtminstone delvis).

Efter att ha återtagit makten 1994 tittade Carlsson och hans efterträdare Göran Persson istället åt höger och förhandlade fram ekonomiska krispaket med Liberalerna och Centern.

I regeringsbyggnaderna, men inte i regeringen

Efter valet 1998 skrev Göran Perssons Socialdemokrater på ett formellt samarbetsavtal med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i utbyte mot deras stöd. Båda partierna fick tjänstemän i regeringskansliet, men inga ministrar.

Enligt Hinnfors gjorde Socialdemokraterna då små ansträngningar för att hålla Vänsterpartiet nöjda (som Moderaterna gjort med Sverigedemokraterna de senaste fyra åren) istället drivit på med välfärdsliberalisering.

– De fortsatte med sin gradvisa attitydförändring till hur välfärdsstaten och den offentliga sektorn skulle skötas och de rullade inte tillbaka de nedskärningar som infördes (av högerregeringen) under de dramatiska ekonomiska problemen i början av 1990-talet, säger han.

”Så Vänsterpartiet var fortfarande socialdemokraternas fångar. De kunde inte göra så mycket annat än att acceptera det faktum att Socialdemokraterna fortfarande var ett mycket större parti.”

Sveket mot privatiseringen av välfärden

Det var dock efter valen 2014 och 2018 som Vänsterpartiet började känna sig svikna.

Dess största fråga i kampanjen 2014 hade varit vinstdrivande i offentligt finansierade men privatdrivna välfärdstjänster och skolor, efter skandaler med vårdhem och katastrofala resultat för svenska elever i Pisa-undersökningen, en internationell jämförelse av 15-åriga elever.

Socialdemokraterna motsatte sig ett direkt förbud men kom överens om ett program för att begränsa vinsten och lovade en utredning 2015 och lagstiftning 2016.

Sveket kom i april 2017, när Socialdemokraterna på sin partikongress beslutade att låta sina planer på att begränsa vinstuttag endast gälla skolor, inte andra sektorer.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kallade detta ”ett svek mot de äldre i Sverige” och hotade med regeringskris, men följde inte igenom.

En kompromiss följde, där parterna enades om att begränsa vinsterna i skolor och socialtjänst och hålla ytterligare en utredning om sjukvårdens vinster.

Det resulterande regeringsförslaget slogs ändå ned i parlamentet i juni 2018.

Förnedringsklausulen

Efter att Socialdemokraterna hade försökt avstå från sitt största avtal med Vänsterpartiet kan man förstå varför det kan kännas ömmande. Men efter valet 2018 blev det fortfarande värre.

Hela 124 dagar efter valet (vi är bara drygt halvvägs 2026) meddelade Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna januariöverenskommelsen, enligt vilken Centern och Liberalerna enades om att stödja Stefan Löfven i utbyte mot smärtsamma eftergifter.

Bland dessa fanns den så kallade ”förnedringsklausulen”.

”Denna överenskommelse”, löd det, ”innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

– De var rasande, säger Hinnfors. ”Men de backade till slut och tolererade regeringen eftersom de kände att de inte hade något val.”

Sjöstedt försökte vinna tillbaka lite värdighet genom att hävda att det fanns ”en hemlig lapp som ingen någonsin skulle se” som täckte vad han och Löfven hade kommit överens om.

Vänsterpartiet fäller sin andra socialdemokratiska regering

Även om Vänsterpartiet inte hade någon överenskommelse med den nya regeringen, varnade man i januari 2019 för att man inte skulle acceptera två policyer som kommit överens med Centern och Liberalerna: ändringar av uppsägningsregler och liberaliserade hyror för nybyggda fastigheter.

Socialdemokraterna kunde ha stannat vid dessa löften, som de utan tvekan hade gjort på vinster i välfärden. Istället kallade de Vänsterpartiets bluff.

De mildrade uppsägningsreformerna genom att tillåta fackföreningar att förhandla med arbetsgivarna först.

– Det var ganska klurigt eftersom Vänsterpartiet hade svårt att gå starkt emot vad viktiga delar av fackföreningsrörelsen hade accepterat, säger Hinnfors.

Vänsterpartiet kunde inte initiera en misstroendeomröstning ensam, och högerpartierna var inte villiga att göra det över uppsägningsreformerna.

Men när regeringen drev på med att liberalisera hyrorna i nybyggda lägenheter 2021 utlyste Sverigedemokraterna en misstroendeomröstning.

Den 21 juni gick Vänsterpartiet, nu i spetsen av Nooshi Dadgostar, med högerpartierna för att störta Löfven, den första svenska statsministern att falla i en misstroendeomröstning.

Fem år senare har relationerna mellan parterna inte återhämtat sig.

Vilken charmoffensiv?

Efter valet 2022, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet alla i opposition, kan man tro att Socialdemokraterna skulle inleda en charmoffensiv för att övertyga det långmodiga Vänsterpartiet att det denna gång skulle behandlas med respekt.

De gjorde trevande försök. Dagens Nyheter rapporterade i oktober 2024 att höga tjänstemän från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och De gröna hade träffats över libanesisk takeaway och vin.

Men när de ”hemliga diskussionerna” blev offentliga behandlade högerelement i Centerpartiet dem som ett skandalöst svek, vilket bidrog till den interna kritik som ledde till ledaren Muharrem Demiroks avgång.

Hans efterträdare Elisabeth Thand Ringqvist avvisade alla tillvägagångssätt från Vänsterpartiet. När Dadgostar skickade ett brev till henne i mars och föreslog ett möte att förbereda sig för efter valet, avfärdade hon det som ”mer en politisk satsning än en seriös inbjudan”.

”Det enda partiet som vill ha Vänsterpartiet i regering är Vänsterpartiet”, sa hon.

Så efter 109 år av att ha hållits utanför regeringen är det kanske inte förvånande att Vänsterpartiet är fast beslutna att stå på sin sida.

Om den är villig att riskera ett nyval eller till och med ytterligare fyra år av högerstyre borde snart stå klart.

Lämna en kommentar