Kopsch säger att boken, som ska släppas senare i mars, hade sitt ursprung i ett TikTok-inlägg.
”Jag gör en video om dagen när jag är på min hundpromenad i Lund, och jag försöker hitta olika ämnen att prata om”, förklarar han.
”Min son påpekade för mig en video från SVT om en kille som heter Shahdad som kom hit från Iran när han var 14. Nu är han 25 och han var på väg att utvisas, trots att hans mamma har ett permanent uppehållstillstånd och han hade ett jobb, så jag gjorde en video på honom, för det höll jag inte med om.”
Videon blev viral, med en uppföljning som fick 176 000 visningar.
”Det var en väldigt populär video, men bortsett från det skrev kanske 100 andra personer till mig som var i samma situation som Shahdad. Så då tänkte jag, ’ja, det här är en ganska stor fråga’.”
När han sedan nämnde videon för sin förläggare under middagen sa någon vid samma bord att de också hade en vän som hade blivit deporterad och innan han visste ordet av hade hans förläggare gett honom i uppdrag att skriva en bok.
Timingen kunde inte ha varit bättre. Eftersom frågan om utvisningar av tonåringar har blåst upp i svenska medier, vilket sätter migrationsminister Johan Forssell under intensiv press att hitta en lösning, tävlar Kopschs förlag om att få boken tryckt och ut i butikerna i förväg.
”Ibland har man tur”, skämtar han. ”När jag började jobba med boken i juni var det inga diskussioner – sporadiska nyheter om att folk skulle utvisas, men inte så mycket mer än så. Och sedan tror jag, från december, strax före jul, började diskussionen växa, och nu är den väldigt stor: varje dag finns det inte bara en artikel om att någon blir utvisad, utan det finns också kommentarer i de flesta tidningar.”
Han förklarar det ökade intresset till att allt fler svenskar står öga mot öga med de verkliga mänskliga effekterna av de senaste årens migrationsreformer, med även fall som aldrig får media att få effekt.
”För varje fall finns det en arbetsplats som får en kollega utvisad, eller en skolklass eller en hel skola som får sin klasskamrat utvisad. Och lägger man ihop det med tiden så kommer man att få många riktigt förbannade människor.”
I boken kombinerar Kopsch fallstudier av sju utlänningar i Sverige som står inför utvisning med en historia av migrationspolitik i Sverige och ett ekonomiskt argument för öppna gränser.
För att illustrera hur långt den politiska högern har svängt citerar han Sveriges statsminister Ulf Kristersson som 1989 argumenterade för att gränserna borde vara så öppna som möjligt, och beskriver hur migrationsminister Johan Forssell redan 2005 ledde kampanjen för att ge papperslösa migranter amnesti.
”Det är som en 180-graders sväng”, säger han om skiftet.
Han förklarar detta delvis till den förändring i den politiska kalkylen som kom efter 2015, då allmänhetens motstånd mot att Sverige tar fler flyktingar ökade kraftigt efter flyktingkrisen.
Men han skyller också på den förenklade synen på migration i Sverige och hur konsensusopinionen tenderar att svänga.
”Vi är inte så bra på att särskilja olika typer av migration. Så om man pratar om utlänningar i Sverige så kommer folk att tänka på flyktingar från Mellanöstern. De tänker inte på att folk som kommer från Tyskland jobbar som ingenjörer.”
Som bevis på svenskt konsensustänkande pekar han på furoren som utbröt 2014 när dåvarande migrationsministern Tobias Billström trevande försökte få igång en diskussion om volymer, om antalet migranter som kommer till landet.
”Det var en löjlig debatt där man i princip kallades ut som rasist om man ens försökte kritisera migration”, minns han. ”Och jag tror att vi har haft precis den motsatta situationen de senaste åren. Nu får man nästan inte säga något positivt.”
Både Forssell och hans föregångare som migrationsminister Maria Malmer Stenergard höll presskonferenser där de presenterade statistik som visar hur många som lämnar Sverige.
”För mig är det en enorm förändring: för tio år sedan var du rasist om du pratade om antalet människor som kommer hit för att söka skydd från krig, och nu är det inte rasistiskt att säga ”titta så bra vi utvisar så många människor”.
Boken hävdar att denna mindre humana migrationspolitik också har nödvändiggjort en förändring av retoriken om utlänningar.
”Tidigare pratade Moderaterna om migranter mest i positiva ordalag. Nu gör de inte det, för det kan man inte. Man kan inte ha båda de här historierna samtidigt. Man kan inte utvisa folk och säga att det är viktigt att folk kommer hit för att det är bra för det svenska samhället. Man måste säga att de försöker lura vårt välfärdssystem eller att de är kriminella.”
Visserligen har högerpartiernas ställning nu förändrats så långt att Kopsch säger att han inte längre riktigt känner sig hemma.
”Vänster-höger-spann handlar för mig mest om ekonomiska frågor. Så jag vill ha låga skatter och liten regering. Det gör mig högerorienterad, men nu är det inte riktigt vad folk tänker på när de använder termen.”
Han är särskilt upprörd över hur Moderaterna har gått från att införa en av de mest liberala arbetsmigrationsregimerna i världen redan 2008 till att införa en minimilön på 90 procent av medianlönen, en politik som han hävdar är helt i strid med ortodox frimarknadsekonomi som partiet säger sig tro på.
”Jag tror inte att de helt plötsligt inte förstår ekonomi. Det är bara det populistiska att göra. De försöker konkurrera med Sverigedemokraterna om att vara emot migration.”
Den bakomliggande tanken att arbetsmarknadsmigrering är ett nollsummespel där varje utländsk invandrararbetare tar ett jobb som kunde ha gått till en arbetslös svensk, bortser från vad han ser som ett ”odiskutabelt faktum” att när en person får ett jobb, så skapar det andra jobb. Att anställa en utländsk kock från utlandet, hävdar han i boken, tillåter en restaurang att anställa servitörer.
En av hans mest belysande fallstudier är den av Ismat Musawi, en afghansk stenhuggare som har arbetat för ett granitbrott i norra Skåne i nästan tio år. Innan han kom till Sverige hade hans arbetsgivare, Eric Lundmark, kämpat för att hitta en lokal som var villig att utbilda sig till stenhuggare och ordnade så att Musawi fick en skräddarsydd kurs strax efter att han kom till kommunen. Musawi förlorade då sin rätt till arbetstillstånd i och med att spårbytet avskaffades.
”Det pekar verkligen på det allvarliga missförstånd som den nuvarande regeringen har om vad specialiserade arbetare är”, säger Kopsch om Musawis situation. ”De har bestämt att om du tjänar mindre än 90 procent av medianlönen så är du inte en specialiserad arbetare, och du ska förbjudas att arbeta i Sverige.”
Särskilt irriterande tycker han att Forssell ständigt hävdar att regeringen har förbättrat villkoren för arbetskraftsinvandring genom att göra det (i alla fall vilseledande) påståendet att regeringen har minskat väntetiden på arbetstillstånd till 19 dagar.
”Det är inte illa att det tar mindre än 20 dagar, men det spelar egentligen ingen roll, för om du bor i ett land och är på väg att gå och arbeta i ett annat land, är det inte det du tänker på.”
Istället, hävdar han, överväger utländska arbetare saker som skolkvalitet, balans mellan arbete och privatliv, hur mycket de kan tjäna och spara och hur lätt det är att få boende.
”Jag antar att han vet att det är det enda bra som de har gjort för att försöka locka utländsk arbetskraft”, säger han för att förklara Forssells nästan dagliga upprepning av 19-dagarssiffran. ”Och sedan utvisar vi deras tonåringar när de fyller 18… och det är en ganska stor affär.”
En del av anledningen till de senaste utvisningarna av välintegrerade utlänningar är att regeringen genomförde flera reformer utan några övergångsregler för de som redan är i landet. Även om ministrar nu säger att dessa utvisningar är det orimlig eller ”orimligt”, påpekar Kopsch i boken att regeringen redan när reformerna övervägdes varnades för att det skulle bli konsekvensen.
De högerextrema Sverigedemokraterna lade till och med ut ett inlägg på Instagram när spårbyteslagen avskaffades och skröt om att det skulle leda till 5 000 utvisningar. ”Det spelar roll vilket parti du röstar på”, skrev de.
Det stora förslaget i boken är att Sverige ska få in vad Kopsch kallar en ”integrationsamnesti”, som skulle stoppa utvisningen av välintegrerade personer som drabbats av avskaffandet av spårbyte, den högre arbetstillståndströskeln, eller av ändrade krav på vuxna barn till tillståndshavare.
Han säger att det liberala partiet redan har föreslagit något liknande och antyder att det finns stöd för en sådan åtgärd. Sverige, konstaterar han, har tidigare infört immigrationsamnesti när det genomgick en snabb förändring av migrationspolitiken, som 2005.
”Vi brukade ha ett system för migrering som var väldigt öppet, och det gillar folk inte, så nu behöver vi ett nytt system för migration”, förklarar han. ”Och under den tidsperiod när vi går från det tidigare systemet till det nya systemet skapar det problem för individer som hamnar mellan stolarna i dessa två system. Så amnestin jag föreslår vänder sig till den gruppen. Och då kommer vi att börja om från en ny bas.”
Ser han framåt förväntar han sig att uppståndelsen kring utvisningarna kommer att få en inverkan på den kommande valrörelsen, med partier till både vänster och höger som sannolikt kommer att justera sina budskap.
Den offentliga vreden under de senaste två månaderna, menar han, har ifrågasatt de viktigaste politiska partiernas bedömning att den svenska allmänheten vill att migrationspolitiken ska vara så strikt som möjligt över hela linjen.
”De politiska partierna har nu förstått att folk inte riktigt ser det så”, säger han. ”Det uppvaknande som politiker har fått är inte att dessa lagar kommer att sparka ut tonåringar och människor som arbetar – för de visste det när de ändrade lagen. Det som de är förvånade över är allmänhetens reaktion och de flesta politiska partier ändrar sig om de förstår att det finns något som allmänheten vill ha.”
