Chris Stamper, amerikansk medborgare och biosäkerhetsforskare, hade bott i Sverige tillsammans med sin fru och forskarkollega Anna-Karin Palm i nästan fem år när han fick ett brev från Migrationsverket som informerade honom om att han hade sju dagar på sig att lämna landet eller riskera att bli utestängd från Sverige och föras upp på en svartlista i Schengenområdet.
Hans ”brott”? Att ansöka om tillstånd att vistas i Sverige i väntan på beslut om sin ansökan om uppehållstillstånd för makar.
Standarden i svensk immigrationslagstiftning är att den sökande måste vara utanför landet i väntan på ett beslut, även i de fall de byter från en typ av tillstånd till en annan.
– Om man läser själva lagen så står det att man kan vara undantagen från detta om man kan bevisa att man har väldigt starka kopplingar till Sverige, säger Anna-Karin, svensk medborgare, till Östhammars Nyheter.
”Och om man är gift med en svensk, äger sitt eget hem här, har jobbat, är väl integrerad, talar språket, om det inte är starka kopplingar, vad är då en stark anknytning?”
Anna-Karin och Chris träffades för ett decennium sedan, när hon flyttade till Chicago för en postdoktorandtjänst inom immunologi och influensavaccinforskning. Chris, också biolog, höll på att avsluta sin doktorsexamen i immunologi vid samma universitet. Tre år senare flyttade Anna-Karin tillbaka till Sverige för ytterligare ett arbetstillfälle och de två, nu ett engagerat par, gjorde planer för Chris att följa efter så snart som möjligt.
Sedan slog pandemin till – men sommaren 2021 var Chris på väg till Sverige, med ett jobberbjudande från Karolinska i handen.
De två hade bestämt att Chris skulle komma till Sverige på grundval av jobbet han hade fått, inte deras förhållande, av en enkel anledning: de genomsnittliga handläggningsväntetiderna för ett partnervisum, som måste ansökas om och godkännas medan ’partnern’ inte är i Sverige, var så långa och osäkra att de kunde ha fått vänta i flera år. En ansökan om arbetstillstånd gick dock igenom på några månader.
”Vi vet exakt varför forskare lämnar Sverige”
2025, efter fyra år i Sverige med biologisk vetenskaplig forskning på Karolinska och köp av lägenhet med Anna-Karin, var Chris redo att byta jobb: han arbetar nu med spetsforskning för att hantera biologiska risker från AI-system. Paret beslutade att det var dags för Chris att byta till ett uppehållstillstånd i Sverige, inte på grund av hans arbete, som nu är internationellt, utan på hans band till Anna-Karin – hans fru sedan 2022.
Men att byta tillståndstyp i Sverige innebär vanligtvis att man måste lämna landet under en obestämd tid. Paret träffade en immigrationsadvokat som berättade om en del av lagen som tillåter undantag – har man starka band i Sverige kan man ansöka om att få stanna i landet medan man väntar på ett beslut om tillståndsansökan.
Med en svensk make som han varit tillsammans med i nästan ett decennium, ägt ett hem tillsammans i Sverige, pratat svenska och år av värdefullt arbete på ett av Sveriges främsta forskningsinstitut, tyckte Chris och Anna-Karin att han hade ett bra fall för undantag.
Ändå avslogs hans begäran och i januari 2026 fick Chris ett brev från Migrationsverket om att han hade en vecka på sig att lämna landet. Det fanns en möjlighet att överklaga avslaget, men brevet informerade honom om att om överklagandet avslogs skulle även hans pågående ansökan om uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till sin hustru avslås.
– Jag hade sju dagar på mig att bestämma mig om jag ville försöka överklaga och riskera att hela ansökan avslås eller lämna Sverige på obestämd tid, säger Chris.
Brevet informerade honom också om att om han inte följde ordern att lämna landet inom den angivna tidsramen riskerade han att hamna på en svartlista för hela Schengenområdet.
”Jag är inte helt säker på varför det att be om att bara få stanna i Sverige medan de beslutar om mitt andra tillstånd skulle (riska) få mig svartlistad från hela Europeiska unionen eller Schengenområdet”, säger han.
”Och det förefaller mig väldigt konstigt att om man överklagar deras beslut kring dispensen och de inte håller med om det, så blir det ett avslag på hela ansökan, för med kostnads-nyttan av det gör det funktionellt att ingen kommer att överklaga.”
De två sa att de har sett svenska tidningsartiklar som undrar varför forskare som kommer till Sverige för att doktorera eller postdoktorer ofta lämnar landet när deras kontrakt är slut. För Chris, vars tidigare arbete omfattade ett patent på polypeptider som kan upptäcka och behandla coronavirusinfektion, och Anna-Karin, som nu arbetar med vaccinutveckling i den privata sektorn i Sverige, är det inget mysterium.
”Jag såg den här tidningsrapporten … och frågade varför så många forskare lämnar Sverige och ”Hur kan vi få människor som du att stanna?”, säger Chris.
”Och jag vill, ja, sparka inte ut dem i första hand, kanske.”
”Jag kände mig förrådd av mitt land”
Chris flög till USA och jobbade på distans från sina föräldrars hem i Kentucky medan han väntade på svar från svenska immigrationsmyndigheter. Inom en månad hade han fått ett tillfälligt uppehållstillstånd och kunde återvända till sitt hem i Sverige.
Kostnaden för hotell och sista minuten-flyg, inklusive ett ombokat nödflyg till Storbritannien när Chris flyg till USA ställdes in på grund av snöstormar, samt en resa för Anna-Karin för att besöka Chris ”i exil”, uppgick till ungefär tio tusen amerikanska dollar. Men paret säger att den känslomässiga och psykologiska kostnaden var högre.
”Vi hade tur i den meningen att vi kan göra det här, vi har pengar för att göra det”, säger Anna-Karin.
”Det är bara stressen av att inte veta. Jag tror att det är värre än något annat. För om du vet det, okej, Chris kommer att behöva vara utanför Sverige i sex månader, till och med ett år, ännu längre, om du vet det kan du planera för det. Och…det är fortfarande inte kul, men det är bättre än att inte veta”, tillägger hon.
Chris säger att det också var osäkerheten som var svårast för honom – liksom att han kände att han blev behandlad som en brottsling.
”Jag kände att jag hade gjort många saker här och då för att få ett sista-minuten-brev som är som ”du måste faktiskt lämna vårt land eftersom du inte uppfyller grunderna för det här undantaget och om du inte lämnar kan vi bara svartlista dig från ett gäng andra länder” – det kändes lite som ett svek”, säger han.
Det kändes, sa han, ”som helt klart att de inte vill ha mig här. Så vill jag bo här på lång sikt eller inte?”
Anna-Karin, som är född och uppvuxen i Sverige och bott hela sitt liv på landet, vill inte lämna sitt hem, men om hennes land fortsätter att göra livet så här jobbigt för henne och maken säger hon att hon kommer att åka någon annanstans.
”Jag vill stanna i Sverige, men hela den här upplevelsen… jag kände att en matta drogs under mina fötter och jag kände mig förrådd av mitt land”, säger hon.
”Jag tappade tron på, typ, varje institution i landet. Jag känner att ingenting fungerar. Jag känner att den ena myndigheten inte vet vad den andra gör och jag kan inte lita på någonting. Det kändes som att de helt klart inte vill ha min man här, så om de inte vill ha min man här, så kommer jag inte att vilja vara här heller”, tillägger hon.
”Jag är mycket mindre emot att lämna nu än jag var innan det här”, fortsätter hon. ”Så om Chris får jobb utomlands kommer jag någon gång att flytta efter honom.”
”Alla är chockade”
Anna-Karin säger att deras erfarenhet av svenska immigrationsmyndigheter har förändrat hennes syn på sitt land och dess institutioner.
”När Chris först flyttade hit fortsatte jag att försvara saker som inte fungerade”, säger hon.
”Jag sa hela tiden, det är inte så här det ska vara, eller så här är det inte förr, eller så här är inte vad jag visste att det var. Men någon gång under de fyra åren innan det hela hände gjorde jag det mindre och mindre. Nu har jag slutat försvara saker helt och hållet. Jag kan inte försvara saker längre.”
Både hon och Chris säger att svensk familj och vänner är chockade när de får veta att de strikta immigrationslagarna de hör om i nyheterna påverkar dem.
”Varje gång jag pratar med någon om vår situation blir alla, utan undantag, chockade”, säger Anna-Karin.
”De säger, ”men det kan inte vara rätt” eller ”men visst kommer de att göra det här” eller ”men visst menar de inte det.” Det är som, nej – det finns inget, ”men säkert”, det finns bara dessa (lagar), det här ramverket, och det är där vi måste passa in.”
Chris har också stött på en utbredd brist på medvetenhet.
”Folk är bara övertygade om (att) det kommer att bli superlätt eftersom jag är gift med en svensk medborgare och pratar svenska och jag är vetenskapsman”, säger han. ”Jag har fått folk att säga till mig, vilket jag tycker är lite osmakligt, ”men du är den typen av invandrare vi vill ha i Sverige, så självklart är den här nya politiken inte för dig. De menar inte dig.”
Anna-Karin säger: ”Jag tror att jag ibland tror att folk inte ens tänker på Chris som invandrare.”
”Jag tänker som familj, vänner, (tror de) men han är gift med mig. Det är deras familj. Och de tänker inte ens på det faktum att det är invandring inblandad.”
Vad svenska väljare borde veta
Chris tror att en del av bristen på medvetenhet kommer från det långvariga förtroende som svenskar har för sina institutioner – och en viss ovilja att tro att Sverige skulle kunna agera på ett orimligt sätt.
”Det finns ett starkt motstånd mot att förolämpa eller kritisera saker som är svenska eller att tro att de kan förbättras eller att det kanske är något som är fel eller värre än (hur) andra länder gör det”, säger han.
”Och så mitt råd (till väljarna) skulle kanske vara att hålla ett öppet sinne. Regeringar kan göra misstag och Sverige är inte undantaget, inget land är speciellt i det avseendet. Det är kanske inte det värsta i världen att ibland vara lite självkritisk på nationell nivå och säga: ”Är det här det rätta att göra eller är det här det bästa för oss?”
Anna-Karin ser ett oroande historiskt mönster i spel i antiinvandringsretoriken i Sverige.
”Det här är en syndabock – folk vill alltid bli syndabock. Och just nu… Jag antar att invandrare är ett väldigt lätt mål och det är inte första gången i historien”, säger hon.
”Och det kommer säkert inte att vara sista gången. Men att vara extra hård mot invandring kommer inte att lösa alla problem som det här landet har just nu.”
”Jag tror att folk måste stanna upp och fundera och inse att det inte kommer att bli en snabb lösning. Det finns en hel del frågor som behöver fixas och vara hårda mot invandrare, vilket gör det omöjligt att leva i det här landet om man inte är vit född och uppvuxen svensk, vad det nu betyder, kommer inte att lösa saker.”
