Gustav Magnusson växte upp i den välbärgade Stockholmsförorten Täby och trodde aldrig att han skulle finna sig i att göra beredskapsplaner i händelse av att han kände sig tvingad ut ur Sverige.
Han själv – livslång svensk medborgare – riskerar inte direkt att bli tillsagd att lämna landet. För närvarande är inte heller hans fru Luisa Fernandez, som han träffade när han var på en cykelresa i Costa Rica 2018.
Men efter Migrationsverket (Migrationsverket) avslog Luisas ansökan om permanent uppehållstillstånd i januari förra januari och paret ser att allt hårdare lagar för utrikesfödda i Sverige antas, de känner sig på osäkra grunder.
Luisa tjänar bra pengar – mer än tillräckligt, på årsnivå, för att uppfylla kravet på oberoende inkomst för permanent uppehållstillstånd – men som manusförfattare och manuskonsult är hennes arbete frilansande. Trots att hon hade stamkunder och uppfyllde inkomstkraven på årsnivå nekade Migrationsverket Luisa permanent uppehållstillstånd med motiveringen att hennes framtida inkomst inte var tillräckligt stabil.
Eftersom varken myndigheten eller lagen anger vad som räknas som tillräckligt stabila framtida inkomster och den bransch som Luisa arbetar i verkar på frilansbasis, ser Luisa och Gustav inte hur hon enligt nuvarande regler någonsin ska kvalificera sig för permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Det betyder att, trots att hon har bott i Sverige i över fyra år, talar flytande svenska, är gift med en svensk medborgare och är mamma till en annan, så är Luisas status i landet ”tillfällig” – på obestämd tid.
Det är en situation som, säger de, lämnar dem i ett obestämt tillstånd av ångest.
”Jag känner desperation bara jag föreställer mig att vara borta från mitt barn”
Att ha tillfälliga tillstånd – som behöver förnyas vartannat år och innebär att man inte får lämna Sverige i väntan på förnyelse – lämnar familjen på en knepig plats när det gäller att planera resan tillbaka till Luisas familj i Costa Rica.
Men värre, säger Luisa, är den dagliga ångesten över att vara på osäker tillfälligt fot i landet där hennes man och ettåriga son är medborgare.
”Om de inte kan förstå hur jag jobbar är jag på en väldigt tunn basis här i Sverige”, säger hon till Östhammars Nyheter. ”Och du vet, det gör bara hela din värld upp och ner. Att ha ett tillfälligt uppehållstillstånd räcker inte för mig som mamma till ett barn som är svenskt.”
Paret har börjat prata om vad de ska göra om Luisa förlorar rätten att bo i Sverige. Även om det inte finns någon omedelbar risk för att det ska hända, säger båda att det politiska klimatet i Sverige i kombination med de genomgripande förändringarna i invandringslagstiftningen de har sett nyligen gör att de fruktar att lagarna kommer att ändras igen – och att Luisa, som tillfälligt bosatt med en bra inkomst men inget vanligt 9-5 anställningsavtal, inte kommer att få stanna.
”Jag känner mig helt ärligt rädd för hur politiken går, åtminstone med den här regeringen,” säger Luisa.
”Det hemskaste jag kan tänka mig är att behöva vara borta från mitt barn”, fortsätter hon. ”Jag känner en desperation bara jag föreställer mig den situationen. Och Gustav säger till mig att om de sparkar ut dig så sparkar de ut oss alla, vilket jag känner mig väldigt tacksam för för det är såklart ingen tvekan om att vi kommer att stanna tillsammans som en familj.”
Hennes man säger att även om det för honom verkligen inte är fråga om att han och deras son skulle lämna landet med Luisa, om det blev nödvändigt för henne att åka, har det varit smärtsamt för honom att ens behöva överväga möjligheten.
”Du vet, jag heter Gustav,” säger han till Östhammars Nyheter, ”Jag känner att jag bara är den här väldigt svenska killen. Och nu (jag måste tänka på) möjligheten att jag, du vet, flyttas ut från mitt land.”
”Jag skäms (för Sverige)”, fortsätter han. När det var nationaldagen (i år) kände jag bara, vad skulle jag fira?”
”Jag cyklar till jobbet och jag får det här…jag känner mig ilska ibland. Jag känner att, hur är detta ens möjligt?”
”Jag blev bara chockad.”
Gustav jobbar även med film och hans inkomst är strukturerad på samma sätt som Luisas. Så efter att hennes ansökan om permanent uppehållstillstånd avslogs på grund av otillräcklig stabilitet har paret nu också börjat oroa sig för att om Luisas rätt att stanna i Sverige någon gång beror på Gustavs inkomst, så kommer inte heller han att kunna bevisa ”inkomststabilitet” för Migrationsverket.
Båda säger att det finns en oroväckande otydlighet om vad som skulle utgöra bevis på inkomststabilitet – utan att båda helt ändrar sina arbetslinjer.
”Min inkomst är inte nödvändigtvis densamma varje månad,” säger Luisa. ”På grund av hur grenen av verksamheten fungerar får jag ibland betalt för det jag gör om två månader eller ibland får jag betalt i förskott. Så om man ser årsinkomsten och delar den med tolv så fungerar det, uppfyller kraven. Men problemet är att de är väldigt fyrkantiga.”
Gustav håller med och säger att det verkar som att byrån förväntade sig vanliga månadslöner.
”Det är ett grundläggande missförstånd av hur människor i mitt företag fungerar,” sa Luisa.
När beslutet kom var både Gustav och Luisa chockade.
”Jag trodde att jag hade ett solidt fall,” sa Luisa till Östhammars Nyheter. ”I frilansarnas värld har jag en bra situation. Och jag har också integrerat mig mycket framgångsrikt. Jag gick på universitetet för att studera svenska. Jag har studerat svensk lingvistik på universitetsnivå de senaste åren samtidigt som jag också jobbade. Jag har en svensk man, ett svenskfödt barn som också är svenskt. Verkligen, jag blev bara chockad.”
Gustav säger att han blev särskilt förvånad över vad som för honom verkade vara ett ganska gammaldags sätt att tänka på arbete och inkomst.
”Jag är förvånad över att det inte har (funnits) en utveckling i sättet att tänka på sånt här. Det är väldigt som, det är (fortfarande) 60-talet, folk jobbar på fabriken, man får ett jobb när man är 18 och det har man tills man är 65”, säger han.
”Men det är inte så att frilansande är en ny sak… alla vet att det är så här människor fungerar. Men när det kommer till dessa kärnmyndigheter, myndigheternadu har Migrationsverket, Skatteverket, där är det liksom, har inget hänt? Lever de i samma samhälle som vi?”
”Sättet vi lever på är det inte extremt”, tillägger han. ”Vi tjänar inte pengar på ett okänt sätt. Du vet, vi är inte Bitcoin-gruvarbetare eller något skumt; vi är väldigt normala.”
”Det är ett missförstånd som är så grundläggande att jag inte ser hur jag ska slå igenom till dem”, säger Luisa.
’Varför utsätter de så många människor för detta?’
Luisa talar flytande svenska – i själva verket var hon ett steg bort från att ta en examen i svensk lingvistik, av rent intresse för språket, när förnekandet av permanent uppehållstillstånd försämrade hennes motivation.
”Jag var kär i svenska språket. Jag vill inte ens se en svensk bok nu. Jag är så upprörd att jag inte ens kan fördjupa mig i vad jag ville”, säger hon om sina svenska språkstudier, som hon gjorde på egen hand som distanskurser genom Umeå universitet.
Hon tillägger att hon inte längre planerar att söka till Stockholms universitet för att slutföra kurserna så att hon kan få sin examen eftersom det påminner henne om avslaget på permanent uppehållstillstånd.
Men hon säger att hon kommer att kämpa för att stanna i landet där de har byggt sitt hem.
”Jag kommer att göra allt jag kan för att stanna för det här är vårt hem, det är här vårt barn föddes. Jag har tillbringat så många år med det här projektet som vi har tillsammans. Så jag ska göra vad som helst, men jag ser det bara som en sådan onödig börda. Och jag vet att det finns människor som har det mycket värre än jag.”
Det är ett övergripande klimat av fientlighet mot invandrare, säger Luisa, som ökar den tyngd hon och Gustav känner.
”Det gör mig otroligt ledsen att veta att alla dessa olika förändringar som har hänt under de senaste sex åren har satt så stor press på så många människor som är här av helt normala skäl. Som kärlek. Vad är mer normalt och förståeligt än kärlek? Eller familj. Så här känner jag mig: jag känner mig otroligt belastad. Jag känner en väldigt intensiv press. Jag känner mig rädd. Jag känner mig besviken, jag har gjort att ingenting är värt att vara besviken.”
Även om hon och Gustav, liksom det andra paret med delad nationalitet, Östhammars Nyheter som intervjuades förra månaden, pratar om det speciella obehaget i att göra ”allt rätt” och ändå bli nerslagen av det svenska immigrationssystemet, påpekar Luisa också att hon tycker att det är bekymmersamt att utrikesfödda i Sverige känner att de måste vara ”perfekta”.
”Det har varit en fras som har varit mycket i rubrikerna – ”Vi har gjort allt rätt, vi blir fortfarande utslängda.” Och jag vet precis hur det känns, säger Luisa. ”Jag tycker också att det inte ens ska behöva sägas, den frasen, ”vi har gjort allt rätt.” Varför måste folk försvara hur bra de har varit? Seriöst, måste man visa att man är perfekt för att kunna stanna i Sverige? Varför utsätter de så många människor för det här?”
”Den bild av Sverige som jag hade stämmer faktiskt inte.”
Precis som med Chris och Anna-Karin säger Gustav och Luisa att svenska vänner, familj och arbetskamrater alla antar att Luisa har en säker status i Sverige och att hård invandringspolitik och politik inte påverkar dem.
– Alla brukar ha svårt att förstå, säger Gustav. ”De säger alltid samma sak: ”men du är gift, men du har ett barn.”
”Ja, hur många gånger folk säger det till mig”, tillägger Luisa. ”Men Gustav är svensk och du har precis fått ett barn. Och jag är som, ja, det betyder ingenting. Det betyder bokstavligen noll, noll.”
Gustav säger att han förstår bristen på förståelse som paret möter när de berättar för svenskar om sin situation – eftersom han själv har gått igenom den interna processen.
”Man måste klara det steget med folk, sedan tar det nästan några veckor för dem att förstå det, vänta, Sverige kanske inte är perfekt. För det är också självbilden av Sverige utomlands, och det är vad vi säger till oss själva. Det tar tid för människor (att lösa upp den bilden) – det tar tid för mig.”
”I hela den här processen sedan vi flyttade hit”, säger Gustav, ”har jag alltid sagt till mig själv och Luisa, men det är inte oss de är ute efter. Du är en arbetande människa och du är utbildad, så du ska vara tydlig. Jag sa till mig själv att i många år tills jag insåg det, vänta, om det inte är sant, att de faktiskt går efter människor som Luisa, det betyder att bilden av Sverige faktiskt inte är sann.”
Vad svenska väljare borde veta
Östhammars Nyheter frågade Luisa och Gustav vad de vill att svenska väljare ska veta om familjer som deras.
”Jag skulle vilja säga att tyvärr i Sverige efter att de här lagarna har antagits har det kommit till en punkt där vi inte alla är lika enligt lagen”, säger Luisa. ”Människor som bor här i Sverige, som har gjort sina liv här i Sverige, som har svenska barn, som har svenska män som jag, som jobbar med att göra svenska filmer, som har lärt sig språket för att de faktiskt trodde på språkets skönhet, etc. – dessa människor är inte lika med er väljare enligt lagen.”
”Så jag skulle verkligen vilja att de skulle tänka på det.”
Gustav säger att han skulle vilja att hans medsvenskar var mindre självbelåtna.
”Politik är inte bara att ändra hur mycket man betalar i skatt då och då eller höja matpriserna lite”, säger han. ”Det har faktiskt en monumental effekt på människors liv och det är möjligt att göra något åt det. Man måste prata om det här. Det är det enda som vi kan göra som civila. Vi måste verkligen prata med de människor vi känner, våra vänner och arbetskamrater, så att folk förstår vad som händer.”
”Den politik som sker påverkar inte bara den här lilla bubblan av gängkriminella eller asylsökande. Den sipprar in överallt i människor som är här av normala skäl och gör absolut som de borde göra”, säger Gustav.
”Jag tror att det är svårare för (människor) att förstå när det på en grundläggande nivå är något som aldrig skulle hända dem. Men det händer mig.”
