Det var för en industridesigntjänst vid Chalmers University i Göteborg som familjen 2019 bestämde sig för att flytta till Sverige från Storbritannien, där Bijan hade en liknande tjänst vid Lancaster University.
När de flyttade till Sverige bestämde sig hans fru Shima, som var inom samma område – hon har en magisterexamen i industriell design – att fokusera på att lära sig språket i sitt nya land.
Hon studerade svenska i två och ett halvt år, som hon nu är flytande i, och gick sedan till universitetet för att omskola sig till lärare – ett efterfrågat yrke i Sverige. Hon arbetar nu som tekniklärare på en skola i Göteborg, men tjänsten är varken tillsvidare eller heltid.
Paret har nu också ett andra barn, men även med sin större familj är Bijans lön (han är nu docent i industridesign på Chalmers, samt chef för universitetets industridesigningenjörsprogram) tillräckligt hög för att deltidsarbete för Shima skulle räcka för dem ekonomiskt.
Men utan högre lön och tillsvidareanställning – vilket Shima trots mycket pågående ansträngningar inte lyckats hitta – är familjen fast i juridiskt limbo vad gäller deras status i Sverige.
De är också uppdelade, med samma mått. Sveriges nuvarande immigrationslagar gör att familjer – även de som flyttat till landet tillsammans, som har barn födda här, och som bott tillsammans i Sverige i många år – ofta inte bedöms tillsammans.
Lagarna prioriterar också stabila och relativt höga inkomster framför till exempel nivå av social integration. För Shima och Bijans familj har det resulterat i en situation där Bijan – som helt arbetar på engelska och talar svenska på nybörjarnivå – och deras äldsta dotter (nu 10, född i Storbritannien) är svenska medborgare. Men deras yngsta barn – en tvåårig dotter, född i Sverige – och Shima, som jobbar i en svensk skola och talar flytande svenska, har båda tillfälliga tillstånd.
Shima har aldrig ansökt om permanent uppehållstillstånd, eftersom hon inte är behörig och vet inte när hon någonsin kommer att bli det.
”Jag kollar inte nyheterna för det är så stressigt.”
Familjen är alltså uppdelad efter rättslig ställning i det land där de har bosatt sig, där en förälder och ett barn har rättigheter och friheter som medborgarskap och den andra föräldern och barnet är på svag rättslig grund.
Med tanke på den relativt korta (tvååriga) giltighetstiden för tillfälliga tillstånd och de ofta långa handläggningstiderna för förnyelser – då man inte kan lämna Sverige, med risk för att nekas återinresa – säger familjen att de känner sig instängda.
”I grund och botten kan du inte flytta (runt),” säger Bijan, ”eftersom det finns perioder på året som någon medlem i familjen väntar på resultatet (av en tillfällig förnyelse av tillstånd). Så det är som att du är inlåst i landet, av många anledningar. Och sedan med barn, när de går i skolan, är det inte lätt.”
Parets äldsta dotter är svensk medborgare, eftersom tidpunkten för Bijans medborgarskapsgodkännande gjorde att hon kunde bifogas hans ansökan. Men eftersom hans ansökan fortfarande var under behandling när deras yngsta dotter föddes kunde hon inte få medborgarskap och fick istället tillfällig uppehållstillstånd.
”Jag skulle verkligen vilja hitta ett (permanent) jobb på grund av hemvist”, säger Shima till Östhammars Nyheter. ”Det är inte på grund av till exempel ekonomi. Men ja, det är en viktig sak eftersom vi har två barn.”
Om Shima har tur och får ett fast jobb med en tillräckligt hög lön kommer hon att vara berättigad till permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, då deras yngsta dotter kan kopplas till Shimas medborgarskapsansökan.
Men som alla som letat efter ett tillsvidareanställning i dagens Sverige mycket väl vet så finns det bara så mycket som en arbetssökande kan göra för att få ett fast jobb att hända. Du kan ha alla kvalifikationer och erfarenhet och ändå fortsätta slå i väggar, till synes på obestämd tid.
Både Bijan och Shima säger att den osäkra familjens rättsliga ställning i Sverige, i kombination med regelbundna nyheter om att nya immigrationslagar drivs igenom – och tillämpas retroaktivt – gör att de ångrar sitt beslut att lämna Storbritannien för Sverige. Om de visste 2019 vad de visste nu, säger de båda, skulle de aldrig ha kommit.
”Definitivt inte”, säger Bijan. ”Jag skulle inte (ha gjort) det här valet eftersom det är för komplicerat, och även för att jag behandlade familjemedlemmar på olika sätt. Jag är lite ledsen att använda det här ordet, men det är lite medeltida, enligt min synvinkel.”
Han säger att det skulle vara att föredra att ha ett jobb han inte gillade lika mycket, om hans familj hade en säker status på den plats de hade fått hem.
”När vi flyttade”, fortsätter Bijan, ”var vi inte medvetna om allt detta, som ”pop-up” regeländringar. Men efter några år började vi se att allt förändras som på veckobasis och även på ett retroaktivt sätt vilket gör saker ganska oförutsägbara.”
Shima känner på samma sätt.
”Om vi fick en ny chans att välja, ja, vi skulle aldrig välja att komma till Sverige, på grund av den här situationen”, säger hon.
Båda säger att det största problemet för dem i allt detta är deras barn. Den äldsta, nu 10, kom till Sverige när hon var tre och är nu helt integrerad i det svenska samhället. Minnesmässigt är det förmodligen det enda landet hon känner till. Och den yngsta har aldrig varit någon annanstans.
Bijan säger att det faktum att Sveriges strikta immigrationslagar gäller små barn – ”som inte har något val var de föds och vilka deras föräldrar är” – är särskilt hårt och svårt att förstå.
Han tycker också att det är lite bakvänt att reglerna både är hårda och, åtminstone när det gäller deras familj, åstadkommer motsatsen till det uttalade politiska målet om färre invandrare i Sverige.
”Om man faktiskt verkligen skulle vilja flytta bort folk från Sverige så tror jag att det inte fungerar (…) Vi är inte desperata att bara fortsätta så här i Sverige när det gäller våra karriärvägar. Men då med barn är det inte så lätt att flytta, speciellt när en av dem går i skolan. Så det är som att vi i princip är låsta.”
En potentiellt farlig maktdynamik för kvinnor
Det är inte bara när det gäller att minska antalet invandrare som paret ser att Sveriges immigrationslagar motarbetar landets egna uttalade intressen. Det handlar också om kvinnors jämställdhet och säkerhet.
Om en familj befinner sig i en situation som deras, där bara mannen har ett säkert arbete, påpekar paret att ytterligare splittring av makar baserat på mer eller mindre säkra invandringsstatusar skulle kunna fördjupa maktobalanserna mellan män och kvinnor.
”Särskilt i de fall där mannen är den som kan ha ett mer fast jobb (och därför har) bättre framsteg i den här byråkratiska processen och får medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd, då kommer hustrun att vara så beroende av mannen”, säger Bijan.
”När mannen har mer makt på grund av medborgarskap och andra typer av status (…) kan jag berätta hundratals scenarier som kan vara riktigt problematiska där. För ett land som Sverige som skulle vilja visa en väldigt progressiv bild av sig själv är det inte bra.”
Det ironiska är, säger Bijan, att när det kommer till ett mer engagerat engagemang i det svenska samhället – att umgås med andra föräldrar, eller att hantera deras barns skolor, till exempel – så är det han, den svenska medborgaren, som förlitar sig på Shima, den tillfälliga invånaren.
”Shima är mycket mer integrerad i det svenska systemet eftersom hon har det legitimering (ackreditering) för att vara lärare. Hon arbetar som lärare. Så hon kan undervisa på svenska i ett mycket krävande jobb. När man jobbar på ett universitet är det en annan arbetsmiljö. Du är inte särskilt kopplad till det verkliga samhället och du kan bara få genom att prata engelska. Men på pappret ser man skillnaden. Jag är svensk medborgare och hon är beroende av mig.”
Precis som med de andra familjerna i Sverige som är splittrade efter invandringsstatus som Östhammars Nyheter har intervjuat, säger Shima och Bijan att svenskar i deras kretsar antar att Shima och båda barnen har en säker status i Sverige, och blir förvånade när de får reda på hur svår deras situation faktiskt är.
”När vi pratar med föräldrar till barn för att våra barn leker med varandra är det intressant för dem eftersom alla tror att eftersom en av oss har svenskt medborgarskap så får hela familjen försörjning”, säger Shima. — De tror också att eftersom jag till exempel har en man och han har ett jobb och även svenskt medborgarskap så kan jag också få det lätt.
”Men det fungerar inte (sådär).”
Bara inte rätt sätt att göra saker på
När Östhammars Nyheter frågar vad paret skulle vilja säga till svenska väljare om hur lagen påverkar familjer som deras, säger Bijan att han tror att många helt enkelt inte vet hur den svenska immigrationslagstiftningen delar upp familjer.
”Mitt antagande är att majoriteten av människor inte vet att det finns den här typen av familjeseparation i svensk lag. Att splittra familjemedlemmar, särskilt när det gäller barn, och särskilt i de fall där mannen har en mer permanent situation, det är verkligen konstigt. Jag använde ett väldigt starkt ord i början, medeltida, men det är så jag tänker på det”, säger han.
Han säger också att väljarna bör vara medvetna om att det finns ett scenario där anhöriginvandring ”säljs” till allmänheten av ”populistiska politiker” – ofta att någon kommer till Sverige och sedan tar med storfamilj på falska förevändningar. Det scenariot, påpekar han, är bara ett bland många många andra. Men lagarna påverkar alla.
”Så du har ett scenario, du vill undvika det scenariot, du kommer med några regler och du får lite offentligt stöd för reglerna eftersom du alltid pratar om det specifika scenariot. Men vad som händer är att den nya regeln som sätts för att undvika det scenariot kommer att ha en inverkan på människor som kan ha mycket olika scenarier.”
Ett bredare historiskt perspektiv är viktigt i sådana här frågor, tycker Bijan. Under pandemin ägnade han tid åt att läsa resehistorier från 1800-talets Iran och stötte på många berättelser om svenska yrkesverksamma som arbetade i Iran på den tiden. Det påminde honom, sa han, om en viss bestående global verklighet av arbetskraftsmigrering.
”Immigration är ett mycket komplext system och alla länder runt om i världen är engagerade i det systemet”, säger han. ”Arbetskraftens rörlighet är i grunden en del av den fria ekonomin, och den här typen av mobbning av familjer bidrar faktiskt inte till ekonomin i något land.”
Iran, landet både Shima och Bijan växte upp i, och för närvarande det enda land där Shima och deras yngsta dotter har permanent uppehållsrätt, är för närvarande inte en säker plats att återvända till. Bijan säger att han ibland ser oroande paralleller med den väg Sverige börjar ta på anhöriginvandring och smärtsamma delar av Irans historia.
”Ibland påminner det mig om saker som hände på 1980-talet i (Iran) med utlänningar som faktiskt tvingades lämna landet och familjer som separerades. Det finns många av de (historiska) exemplen, så jag tycker att (svenska väljare) borde vara lite mer medvetna om konsekvenserna av sina val.”
