Under månaderna fram till sista ansökningsdag den 31 december 2021, minns Hounam, arbetade han antingen som bonde på Tosterups slott i Skåne eller med att renovera den gamla bondgården han köpt utanför Hörby stad.
”Jag arbetade i fruktträdgården och det var tungt manuellt arbete: plocksäsongen var som sju dagar i veckan, 10 timmar om dagen. Och när jag inte var på jobbet jobbade jag på mitt hus”, minns han. ”Nyheterna jag hörde handlade bara om Covid-19. Jag hörde inte ett nos om Brexit, eller en deadline eller ett fönster för att ansöka.”
Hounams fall är ännu ett bevis på att det kan finnas hundratals fler brittiska medborgare i Sverige som förblir omedvetna, även nu, mer än sex år efter att Storbritannien lämnade EU, att de har förlorat rätten att bo i det som nu är deras hem.
Vid tillämpningen av Storbritanniens utträdeavtal gav Sverige brittiska medborgare som redan bor i landet fram till den 31 december 2021 att ansöka om uppehållstillstånd efter Brexit, men till skillnad från många andra länder valde de att inte skicka brev till brittiska medborgares hem som informerade dem om behovet av att ansöka.
Sverige har redan utvisat 458 britter efter avslagna uppehållsansökningar, med ett okänt antal som också utvisats efter att först ha fått avslag på sin uppehållsansökan, och sedan fått avslag på en förnyelse av ett efterföljande arbets-, make-, sambo- eller familjeåterföreningstillstånd.
Hounam kom till Sverige 2016 precis när folkomröstningen om Brexit ägde rum, och är nu anställd, tjänar en bra lön och lever med sin sambo (från samboende, det vill säga en partner du bor med).
När han fick permanent uppehållstillstånd, långt innan brexit skedde, trodde han att hans rätt att stanna i Sverige var säkrad för alltid.
”Jag minns tydligt att jag stod runt matsalsbordet hemma hos min ex-sambos föräldrar, som låg i Hudiksvall, och vi stod alla runt papperslappen och såg ordet ”permanent” och tänkte ”ja, vi har fått det vi ville. Du är här och du är här för att stanna.” Så då var jag inte orolig för Brexit.”
Det hjälpte inte att hans ex-sambos pappa, en brittisk man som kom till Sverige på 1990-talet, trodde att de båda var säkra eftersom de hade permanent uppehållstillstånd.
Vad de inte insåg är att, till skillnad från Hounams, hade hans sambos pappas tillstånd beviljats innan Sverige gick med i EU, vilket innebar att det överlevde Brexit, medan Hounams permanenta uppehållsrätt försvann när han slutade vara EU-medborgare.
Hounam lyckades trots detta fortsätta leva illegalt i Sverige i fyra och ett halvt år, arbeta, betala skatt och ha ett bankkonto, utan att inse att han var i problem.
Han var en kort stund orolig när han besökte Migrationsverket för att få ett permanent uppehållskort 2024, och fick veta att han inte fanns i något av deras system, men han förklarade detta med skrivfel och dålig kommunikation mellan statliga myndigheter.
Det var först den 15 september, när han stoppades av gränspolisen på väg tillbaka från ett jobb med att inreda det danska techföretaget Trustpilots nya kontor i Köpenhamn, som han upptäckte hur allvarlig situationen var.
Gränsbevakningen tog in honom och berättade att han inte fanns i Migrationsverkets system, och till skillnad från tidigare situationer där han så småningom blivit genomvinkad, kanske med en stämpel på passet, fick han den här gången veta att han bodde illegalt i Sverige. När han kontaktade Migrationsverket fick han veta att de planerade att utfärda ett utvisningsbeslut och riskerade även ett fyraårigt Schengenförbud.
Samtidigt som han tills vidare får bo kvar i sitt hus är han skyldig att anmäla sig till polisstationen i Hörby varje måndag.
– De tror att jag kan vara en flygrisk, att jag kan försöka springa in i den svenska skogen, säger han.
Hans handläggare har ringt honom för att fråga hur mycket tid han skulle behöva för att packa sina saker innan han måste lämna landet och han försöker fortfarande ta reda på hur mycket bagage han kan ta. Hon har sagt till honom, sa han, att hon inte tror att det kommer att vara nödvändigt att tvångsgripa honom eller flytta honom till ett utvisningscenter innan man sätter honom på ett flygplan.
Anledningen till att han står inför ett Schengenförbud är att Migrationsverket bedömer att han försökt undvika myndigheterna.
”Även om jag var folkbokförd i ett hus. Jag jobbade, jag betalade skatt. Jag röstade i kommunalval. Jag hade ett bankkonto”, suckar han.
”Det värsta scenariot är att jag tvingas lämna inom cirka 10 dagar och sedan kommer jag inte att kunna återvända till Sverige eller något EU-land på fyra år.”
Men han har inte gett upp än. ”Jag har en bra advokat. Han arbetade med Joyce Thomas-fallet, så förhoppningsvis kan han överklaga på ett sätt som gör att vi kan ta bort Schengenförbudet, och kanske kan han hjälpa oss med rätt väg för att återvända till Sverige.”
Hounam har ännu inte bestämt sig för om han ska ansöka om arbetstillstånd genom sitt jobb eller om ett sambo tillstånd, även om han tror att det förra skulle vara säkrare och snabbare, särskilt som hans arbetsgivare redan hjälper honom med advokatkostnader.
”De har sagt att de kan lägga ut ett jobb för… Jag tror att det är 10 dagar, och sedan försöka få in mig för jobbet på ett arbetsvisum, och sedan kommer förhoppningsvis allt att ordna sig under några år på ett arbetsvisum, och sedan kan jag ansöka om medborgarskap så att det här aldrig, aldrig kan hända igen eftersom mitt liv är här. Jag har varit här i tio år.”
Det upprörande för Hounam, särskilt om han får ett Schengenförbud, är att lämna bakom sig sin sambo, sitt husrenoveringsprojekt och sin samling av antikviteter och stenåldersverktyg.
Huset har varit hans stora projekt under hans tid i Sverige, som började med en sjumånadersperiod där han grävde ur golvet med spade och skottkärra, innan han borrade, sprack och tog bort stenblocken under.
Än idag är det stora vardagsrummet det enda området med ordentligt golv, köket har ännu inte färdigställts och taken i många rum är omålade OSB-skivor.
”Jag antar att huset bara skulle bli väldigt spindelnätsridit”, säger han om vad som kommer att hända om han får fyra års avstängning.
”Jag kommer inte att kunna sälja det och det skulle jag inte ens om de gav mig tio års förbud. Även om de aldrig lät mig komma tillbaka för att bo i Sverige skulle jag ha det som ett fritidshus”, tillägger han. ”Jag har lagt in varenda tår, bloddroppe och (pärla) svett i det här huset i över åtta år. Det finns absolut inget sätt att jag skulle sälja det.”
