Vad man än tycker om Jimmie Åkessons politik – och jag misstänker att många läsare av Östhammars Nyheter inte tycker så mycket om Sverigedemokraternas ledare – är det svårt att inte dra slutsatsen att han är en mästermanipulatör av media.
Med bara några dagar kvar till valet har mätningarna skiftat dramatiskt till högerblockets fördel (även om vänstern fortfarande har en liten ledning).
Kristdemokraterna lockar väljare över blockklyftan från Socialdemokraterna samtidigt som allt fler väljare är redo att rösta taktiskt för att behålla Liberalerna i riksdagen. Partiet hade stöd av 3,5 procent av väljarna i en mätning denna vecka, bara en halv procentenhet under den tröskel som partiet behöver för att komma in i parlamentet.
Om båda trenderna fortsätter kan högerblocket göra en comeback som kommer att gå till den politiska historien.
Det finns flera skäl som du kan anföra till denna förmögenhetsförändring: Socialdemokraternas slöa kampanj, Centerpartiets uppmaning till en centralregering inklusive Kristdemokraterna, det enfaldiga faktum att klyftan mellan blocken alltid tenderar att minska under kampanjen.
Men jag misstänker att Jimmie Åkessons skickliga spelande av svenska medier kan vara mer betydande än någon av dem.
När Åkesson ägnade flera minuter av sitt sommartal den 29 augusti åt att lägga sig in i Kristdemokraternas ledare Ebba Busch och hon sedan dramatiskt omdirigerade sin valbuss för att åka och träffa honom i hans hemstad Sölvesborg, kändes det som politisk teater, eller för att använda brottningstermen som Donald Trump har förvandlat till en mediekliché, kayfabe.
Det här är trots allt duon vars berömda lunch över köttbullar visade hur man kan distrahera politiska reportrar från politisk substans med detaljer om menyn. Den här gången kom Busch med en sockerkakaen sockerkaka från Småland.
Det hela kändes falskt, men jag skrev upp historien som om den vore på riktigt och jag föreställer mig att många andra svenska journalister kände och gjorde detsamma: i en tråkig kampanj om skattesänkningar och sjukskrivningar var det för saftigt att ignorera.
Jag hade haft ungefär samma känsla när Åkesson några dagar tidigare meddelade att det var dags att ge upp Liberalerna som en förlorad sak och gav partiets ledare Simona Mohamsson tio dagar på sig att komma över 3,5 procent innan hon förlorade sin rätt till taktiska röster.
Det var en helt godtycklig deadline och när dagen kom ändrade Åkesson låt ändå. Återigen skrev svenska medier (inklusive Östhammars Nyheter) upp det som ”divisioner inom Tidöblocket”. Det var en kappsegling-mot-tiden-berättelse och alldeles för spännande för att ifrågasätta för djupt.
Så var vi alla ett gäng lätta poäng: lättluradsom du skulle uttrycka det på svenska?
Jag misstänker det. Se bara på den praktiska, verkliga världen, inverkan av Åkessons två stora spel.
Uppenbarligen har de översvämmat mediautrymmet med politisk såpopera, vilket gör det svårare för de andra partierna att kommunicera med väljarna om riskerna med en andra Tidö-regering eller vad de själva skulle vilja göra i regeringen. De har ”översvämmat zonen”.
Men ännu viktigare, samtidigt som det verkade attackera de andra två högerpartierna, slutade Åkesson med att ge båda ett uppsving i mätningarna.
Genom att anklaga Busch för att i hemlighet ha planerat att bilda en centralregering med Socialdemokraterna och göra en färgstark mediehistoria av det, övertygade Åkesson en liten men meningsfull grupp väljare – som annars kanske inte har varit uppmärksam – att en röst på Kristdemokraterna inte nödvändigtvis är en röst på en regering med Sverigedemokratiska ministrar. Det kanske istället blir en röst på en socialdemokratiskt ledd regering minus Vänsterpartiet.
Jag misstänker att detta – tillsammans med Centerpartiets kampanj för just en sådan regering – är en del av orsaken, kanske till och med huvudorsaken, till att högerblocket äntligen lyckats dra några procentenheter av väljarna över blockklyftan.
Detsamma gäller deadline för taktiska röster för Liberalerna. Genom att hota att överge Liberalerna och förvandla deras överlevnad till en dramatisk politisk historia har Åkesson kommunicerat till Sverigedemokraterna, och faktiskt andra högerväljare, vad som står på spel: om Liberalerna hoppar av riksdagen blir Magdalena Andersson statsminister. Återigen har attacken följts av en uppgång för liberalerna i opinionsmätningarna.
Var detta en lycklig olycka, en oavsiktlig bieffekt av Åkessons bristande blocklojalitet, eller var detta hans avsikt hela tiden? När någon har varit med i spelet så länge som Åkesson har lutar jag åt det andra alternativet.
Vi på Östhammars Nyheter rapporterade precis som svenska medier om både ultimatumet och Buschs besök i Sölvesborg som en genuin spänning mellan högerpartierna. Men var det verkligen? Eller har vi alla blivit spelade?
