Magdalena Andersson, vänsterblockets kandidat att bli Sveriges nästa statsminister, kom i måndags med chockbeskedet att hon ger upp försöket att bilda regering.
Eftersom Vänsterpartiet hade beslutat att rösta tillsammans med högerpartierna för att hålla Moderaternas riksdagsledamot Andreas Norlén på plats som talman i riksdagen, menade hon, hade de i praktiken skapat ett nytt block.
”Som den parlamentariska situationen har utvecklats sedan valet är det rimligt att den konstellation som bildades för valet av talman kan gå vidare och försöka nå en överenskommelse även i regeringsfrågan”, sa hon.
Sarkastisk?
Säkert. Andersson vet mycket väl att Vänsterpartiet aldrig skulle backa en regering ledd av Moderaternas partiledare Ulf Kristersson med stöd av högerextrema Sverigedemokraterna.
Om Vänsterpartiet lyckas blockera en socialdemokratisk talare, vilket verkar troligt, har det berövat Andersson och hennes parti ett användbart verktyg i de kommande samtalen. Det skulle utan tvekan gynna Vänsterpartiet, men även partierna till höger.
Men illvillig och impulsiv?
Andersson har visserligen form. I samtalen om att bilda regering 2018 ska hon enligt uppgift ses som ett hinder av Socialdemokraternas blivande regeringspartners, en slitsam, orubblig spelare utan de mjukare färdigheter som krävs av en bra förhandlare. Det är inte omöjligt att hon agerade impulsivt av ilska och frustration över Vänsterpartiets vägran att stå på gränsen.
Moderatledaren Ulf Kristersson näst på tur
Om det är mer troligt är en strategi, det är verkligen en högrisk. Ulf Kristersson är näst på tur att utses sonderingspersonden ”klingande personen” som har till uppgift att försöka bygga en regeringskoalition.
Som Andersson väl vet är chansen noll att han vinner Vänsterpartiets stöd. Men detsamma kan inte sägas om Centerpartiet, som aldrig helt uteslutit att backa eller gå med i en högerregering – även om den säger att den regeringen inte kan inkludera sverigedemokratiska ministrar.
Genom att lämna över tyglarna till Kristersson ger Andersson honom nu en chans att vinna över Centerpartiet och smyga in i regering. Om han lyckas har hon förbrukat sin sista chans. Det kanske inte finns något hon nu kan göra för att stoppa sin rival från att bli premiärminister.
Anledningen till att det bara kan vara ett strategiskt mästerverk är att Centerpartiets ledning egentligen bara kan motivera att gå med i en högerregering med sverigedemokratiskt inflytande om den kan berätta för sina medlemmar och väljare att den har uttömt alla andra alternativ. Man måste hävda att det, trots långa och hårda förhandlingar, helt enkelt inte fanns något hållbart alternativ till vänster.
Genom att ge upp nästan innan hon började har Andersson gjort detta omöjligt, åtminstone i det här skedet. Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist kan nu inte – med någon trovärdighet i alla fall – hävda att de fyra tidigare oppositionspartierna gjort allt de kan för att bilda regering och misslyckats.
Det innebär att om Kristersson utses sonderingsperson chansen är att han antingen måste överge samtalen precis som Andersson precis har gjort, eller så ställer talmannen fram sin kandidatur till riksdagen och en majoritet av riksdagsledamöterna kommer att rösta ner honom.
Så om det löser sig kommer rollen att återgå till Andersson, som då kan ha en starkare position.
Vad händer härnäst?
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har redan beskrivit beslutet att ge upp att bilda regering som märkligvilket i det här sammanhanget i princip betyder ”konstigt”. Men Andersson kommer att ha överraskat henne och gjort många i hennes parti genuint oroliga. Om de inte gjorde det tidigare så vet de nu att de inte kan ta en vänsterregering för given.
Centerpartiet och Miljöpartiet har samtidigt samlat sig bakom Socialdemokraterna, där Thand Ringqvist anklagar Vänsterpartiet för att ha valt att lämna ”extremt konstruktiva” samtal över talaren och Miljöpartiets ledare Daniel Helldén anklagar Vänsterpartiet för att ”försvåra processen”.
Om stafettpinnen så småningom lämnas tillbaka till henne skulle Andersson också inleda samtal efter att Kristersson själv misslyckats med att bygga en regering.
Så vad händer härnäst? Kommer Kristerson lyckas ge Centerpartiet ett erbjudande de inte kan tacka nej till och därmed vinna ytterligare en mandatperiod som premiärminister? Om så är fallet kommer Andersson att ha gjort en historisk blunder.
Eller kommer han att misslyckas och låta henne återuppta förhandlingarna med ett tuktat vänsterparti? Om så är fallet kan det vara ett smart, kurvigt första drag i vad som sannolikt kommer att bli långdragna regeringsförhandlingar.
Vi får se.
Politik i Sverige är Lokalens veckoanalys, guide eller blick framåt för vad som är på gång i svensk politik. Uppdatera dina nyhetsbrevsinställningar för att få det direkt till din inkorg.
