Den mest drastiska skärpningen av Sveriges medborgarskapslag kommer att träder i kraft runt denna tid nästa år. I stor utsträckning är det inte innehållet i den nya lagen, utan hur regeringen beslutar att genomföra som kommer att betyda allt.
Sedan Tidö -regeringen kom till makten 2022 har åtdragningen av Sveriges relativt lösa medborgarskap lag varit en prioritering.
Slutligen, i januari i år, avslöjade utgivningen av utredningen konturerna i den nya lagen: ett nästan fördubblat bostadskrav, i praktiken ett nästan eliminering av en enklare väg till medborgarskap för makar till svenska medborgare och nya krav för språkkompetens, framgångsrik genomförande av ett civics-test och ekonomisk självförsörjning.
Dessa förändringar bör inte överraskas: den styrande koalitionen – och till viss del även socialdemokraterna – har länge kritiserat de få och lösa kraven för förvärv av svenskt medborgarskap jämfört med de flesta andra europeiska länder, och särskilt våra nordiska grannar.
På många sätt kan åtminstone några av dessa förändringar ses som rimliga: det är visserligen chockerande att det i teorin för närvarande förvärvar svenskt medborgarskap utan att tala eller förstå ett ord av svenska eller veta något om landet.
Å andra sidan kan utvidgningen av uppehållskravet – utan att tillhandahålla snabba vägar till medborgarskap för de utlänningar som visar en hög integrationsnivå – visas helt enkelt som ett försök att förneka hårda arbetande människor grundläggande demokratiska rättigheter för att lugna den hårda rätten.
Det som är en överraskning är emellertid den nuvarande migrationsministern Johan Forssells uppenbara ovilja att följa den starka rekommendationen från specialutredaren bakom den nya medborgarskapslagen för robusta övergångsregler.
Hans påstående, som upprepas av några andra medlemmar i den nuvarande regeringen, är att övergångsregler skulle utgöra en säkerhetsrisk: Om blivande medborgare får få sina ansökningar bedömda enligt de nuvarande, lösare reglerna efter det nya ramverket träder i kraft, finns det en risk att kriminella eller till och med terrorister skulle ha råd och skydd av svenskt medborgarskap, ge dem tillgång till nytta jobb och, de mest anmärkningsvärda skyddande av terrorister.
Detta kommer ut som ett övertygande argument, särskilt eftersom säkerhetssituationen i Sverige är utan tvekan sämre än det har varit i decennier. Men en närmare titt på detta argument avslöjar ett antal kritiska svagheter.
För det första, medan det finns legitima säkerhetsproblem kring att bevilja medborgarskap, har migrationsbyrån länge haft omfattande säkerhetsrutiner i samarbete med Sveriges säkerhetspolis, SÄPO, för att spåra och svara på potentiella hot och, viktigast av allt, förneka medborgarskap för individer som de tror kan eller i själva verket utgöra ett hot mot Swedens nationella säkerhet.
Eftersom regeringen ledde migrationsbyrån att öka säkerhetsrutinerna under våren har dessutom ytterligare, omfattande åtgärder införts: alla nuvarande sökande måste nu rapportera till en av migrationsbyråns enheter för att bekräfta deras identitet personligen och måste svara på en omfattande multisidig frågeformulär som är avsedd att identifiera eventuella säkerhetsrisker eller andra skäl som kan göra en tillämplig inför att få en omfattande medborgarskap.
Genomförandet av dessa nya rutiner har effektivt resulterat i en fullständig frysning av ansökningsgodkännanden under de senaste två månaderna, med endast sex ansökningar som godkänts i april – en över 99 procents minskning jämfört med migrationsbyråns ursprungliga prognos innan åtgärderna tillkännagavs.
Konsekvenserna av denna ordning är inte kortlivade: Migrationsbyråns årliga prognos för bearbetade applikationer för hela 2025 har nyligen minskats med 26 procent.
Dessutom har regeringen hävdat att de flesta intensiva säkerhetskontroller i allmänhet är nödvändiga med tanke på att svenskt medborgarskap är oåterkalleligt. Men det kommer också att förändras om deras ansträngningar för att ändra den svenska konstitutionen är framgångsrik. Om reformen genomförs, kan de som anses vara ett betydande hot mot Sveriges nationella säkerhet få sitt medborgarskap att återkallas när som helst i framtiden, vilket undergräver mycket av Johan Forssell och hans regerings argument mot övergångsregler.
Det finns en annan avgörande aspekt här: Underlåtenhet att genomföra övergångsregler skulle markera en enorm avvikelse från väl etablerade praxis och stöd för rättsstatsprincipen i Sverige. Praktiskt taget alla andra europeiska och nordiska land som har genomfört liknande skärpning av deras medborgarskapslagar har föreskrivit robusta övergångsregler, inklusive Schweiz, som Johan Forssell nyligen besökte, nämligen att lära av landets unikt strikta medborgarskap.
Att vägra att genomföra den nya lagen med övergångsregler skulle inte bara skilja Sverige från sina grannar, utan också signalera att rättsstatsprincipen inte är ett problem för regeringen, vilket ger ett extremt farligt prejudikat för ytterligare förändringar som kan begränsa utlänningarnas rättigheter och skada Sveriges rykte för engagemang för principer om rättvisa och öppenhet.
Det kan också mycket väl vara knock-on-effekter av denna handlingsförlopp som undergräver alla regeringens uttryckta avsikter att göra Sverige till en toppdestination för att locka och upprätthålla internationell talang. Varför välja Sverige, med sina redan relativt låga löner, höga skatter och längre arbetsvecka, när dess ledare nu också signalerar en vilja att trampa på dina rättigheter och förmåga att bosätta sig i landet på lång sikt?
The practical consequences of failing to implement the new law with transitional rules are likely the most striking: tens of thousands of applicants, the overwhelming majority of which are hard working, well-integrated people who love Sweden, stand to have their applicants summarily denied – some after up to six years of waiting for a decision – simply because a case worker might not manage to get around to their cases before the new law comes into force.
Dessa olyckliga sökande behöver inte bara drabbas av förnekande av demokratiska rättigheter och möjligheter till permanent lösning, utan kan också få extra ekonomisk straff eftersom regeringen ännu inte har sagt ett ord om huruvida de 1 500 kronor som betalas för att få sin ansökan att behandlas kommer att återbetalas eller krediteras till den nästan fördubblade avgiften som är inställt för att följa den nya medborgarlagen.
Utan övergångsregler kommer regeringen att med ena handen förneka hårt arbetande människor demokratiska rättigheter som de annars skulle vara berättigade till och med den andra effektivt begå massstöld.
Eftersom de nyligen genomförda säkerhetsåtgärderna antingen redan är i full effekt eller i horisonten och vikten av juridisk konvention och internationella exempel finns i överflöd, finns det inget rimligt argument för att vägra att genomföra lagen med övergångsregler. Den enda förklaringen är att regeringen böjer sig till press från sina högerpopulistiska koalitionspartners eller har intresse av att göra ett extremt kostsamt och juridiskt tvivelaktigt politiskt uttalande.
Om regeringen verkligen vill göra Sverige till ett internationellt talangnav och tydligt vill signalera vikten av svenskt medborgarskap, eftersom migrationsministern har gjort anspråk på gång på gång, är genomförandet av den nya lagen med de rekommenderade övergångsreglerna det enda sättet att inte undergräva dess uttalade mål.
Patrick Henry Gallen är forskare inom geopolitik, migration och framsyn. Han är baserad i Malmö och väntar för närvarande på svenskt medborgarskap.
