Nuförtiden är jag inte säker på vad som stör mig mer: Migrationsverkets bysantinska modus operandi eller det faktum att de flesta svenskar jag möter inte vet någonting om den egna regeringens invandringspolitik och praxis.
Jag är kanadensare, född och uppvuxen – av två födda och uppvuxna kanadensare, som själva var barn till födda och uppvuxna kanadensare. Inte som att sånt borde ha betydelse för hur jag bedöms som människa, men tydligen håller anorspårning på att bli ett fullt acceptabelt sätt att avgöra samhörighet i Sverige.
Och detta faktum – att jag hade turen att vara född i ett annat rikt, västerländskt land, och är vit – i kombination med att jag gifte mig med en född och uppvuxen svensk och vi har ett litet vitt barn tillsammans, tycks ha betydelse när vardagssvenskar gör antaganden om min status här i Sverige.
Vad de antar är att det inte var några problem för Per och jag att flytta hit tillsammans från Toronto; att nu när vi är här med vårt barn får jag ”automatiskt” permanent uppehållstillstånd eller till och med medborgarskap; att svensk lags regler och funktion är rimliga, sansade och humana – som svenskar är vana vid att tro att de är det, för sig själva.
Men de av oss som har invandrat till detta land, under vilka omständigheter och från vilket land som helst, vet annorlunda. Per och jag valde Kanada som vårt första hem tillsammans – dels för att jag vid den tiden (2019) hade ett bättre jobb i Toronto än han i Stockholm, men också för att vi funktionellt sett inte kunde välja Sverige: vi skulle ha behövt bo ifrån varandra i minst ett år, och han skulle ha behövt fyrdubbla både sin inkomst och storleken på lägenheten innan han skulle få ”föra över mig”.
Den där ovanligt absurda delen av systemet hade förändrats när vi fick barn och 2022 ansökte vi från Toronto om att jag skulle få flytta till Sverige med min man och dotter. Vi hade bestämt oss för att Umeå skulle vara den bästa platsen för henne att växa upp – och min man var inte heller nöjd i storstadens företagsmys i Toronto; men varje gång jag besökte Umeå kände jag mig som hemma.
Efter vår ansökan till Migrationsverket väntade vi ett år utan att höra något. Samtidigt var godkännandet av vår ansökan beroende av att vi bevisade vår ”avsikt att flytta till Sverige”, i form av undertecknade bostadshyreskontrakt eller försäljningar, jobb i Sverige och så vidare. Hur vi kunde förväntas planera – och betala för – två liv samtidigt, ett konkret i Kanada och ett teoretiskt i Sverige, utan tidsram för ett beslut och en 1-åring i mixen, verkade aldrig ha övervägts.
Vi kom så småningom hit, 2024. Min man och vår dotter trivs väldigt bra i norra Sverige – och för det mesta är jag det också. Det finns förstås den dagliga kampen för att lära känna ett nytt språk, kultur och samhälle; det är förväntat. Det som verkligen är svårt är den instabila rättsliga och ekonomiska grund på vilken svensk migrationslagstiftning tvingar alla ’utlänningar’ i detta land – inklusive ’människor som jag’, en högutbildad kanadensare gift med en svensk – att försöka stå.
Fyra år efter vår första ansökan till Migrationsverket är jag fortfarande bara berättigad till tillfälliga uppehållstillstånd. När jag ansöker om att få förnya mitt tillfälliga tillstånd – vilket inte kan göras tidigare än två månader före det tidigare tillståndets utgångsdatum – utsätter jag mig, som alla som har haft nöjet att ha att göra med Migrationsverket, för ett obestämd väntetidslimbo.
Under detta limbo, när ett tillstånd går ut och innan beslut om det nya är fattat, kan jag inte lämna Sverige. Eller snarare, jag har ingen garanti för att släppas in igen när jag kommer tillbaka. Så när vardagliga välmenande svenskar – från mitt barns förskollärare till mina grannar till företagskunder – frågar mig hur ofta jag reser tillbaka till Kanada för att besöka familjen, vad kan jag säga annat än: ’Jag vet inte; fråga den svenska regeringen.’
De ser chockade ut – chockade över att min man jag inte kan planera, i termer av tid eller pengar, för en stor transatlantisk resa, förutom på Migrationsverkets mercuriala nåd, och chockade över att vår fyraårings möjligheter att lära känna sina kanadensiska farföräldrar och kusiner bortom en iPhone-skärm är så inskränkta, av deras egen regerings policy.
För att komma ur denna osäkra tillfälliga uppehållscykel, med tillhörande bur för rörelsefrihet, har jag försökt planera mitt liv kring att tjäna tillräckligt med pengar under skatteåret 2026 för att vara berättigad att ansöka om permanent uppehållstillstånd 2027. Men vid det laget, kommer kategorin permanent uppehållstillstånd ens existera? Och om det gör det, kommer inkomstkraven att vara desamma, eller kommer jag att ha ägnat år åt att knyta ihop mig för att nå mål som hoppar framåt så fort jag når dem?
Min man har ett bra jobb här; det räcker för att hålla oss tre flytande, åtminstone på ett grundläggande sätt. Jag vill verkligen avancera min karriär här, att arbeta och tjäna mina egna pengar, att känna mig lika etablerad som jag var i Toronto. Men detta tar tid, även på den mest öppna arbetsmarknaden; och Sveriges är notoriskt stängt för de utanför sina etablerade nätverk.
Det är svårt att förklara för dem som aldrig har flyttat utomlands (ahem *Johan Forssell* ahem), eller hittat sin idealiska livskamrat i någon som har ett annat pass, men det finns en grundläggande, bendjup, om än ofta låg nivå, känsla av osäkerhet som kommer av att veta, genom erfarenhet, att din förmåga att vara med och ta hand om de människor du älskar, är ständigt beroende av ett barn, ständigt och självständigt. växlingssystem som du inte har kontroll över.
Detta är den situation som alla svenska medborgares partners möter varje dag, och det som fyller oss med en ohelig kombination av rädsla, hjälplöshet och ilska när vi ser nyheten om att Sveriges regering flyttar på målstolparna för medborgarskap och flyttar marken igen. Det börjar kännas som den sortens mardröm där du kommer på dig själv med att springa och springa – planerar faktiskt en hel terrängbana – för att nå poler som kommer att ge en grundläggande känsla av social trygghet med din familj; men så fort du når dem försvinner de.
Vad, med andra ord, är poängen med att jag försöker hitta ett jobb, vilket jobb som helst, som ger mig x antal kronor per månad, bara för att svenska lagar för närvarande säger att det ger mig förmånen att ansöka om permanent uppehållstillstånd för att stanna hos min familj här i Sverige, när de imorgon kunde meddela att det nu är dubbelt så mycket per månad. Eller att kategorin permanent uppehållstillstånd avskaffas helt.
Och vad är poängen med att jag försöker nå gränsen på 20 000 kr/månad (som snart kommer att krävas för makar till svenska medborgare) konsekvent, när jag bygger upp min skrivar- och redigeringskarriär här via olika kunder, när när jag får lov att ansöka om medborgarskap kan målet mycket väl skifta igen. Då kanske jag måste färga håret vitblont, kaka på bronzer och hoppa runt och sjunga små grodorna för att ha en chans. Och vet du vad? Jag skulle göra det – så länge de sa till mig nu, och jag visste faktiskt att det de sa skulle stämma.
