Så fort Ulf Kristersson slutar tala klättrar Moderaternas partiministrar upp på scenen för att göra honom sällskap, klappar, svajar och dansar till sitt partis peppiga valsång. Det är tydligt avsett att ge känslan av att ett optimistiskt parti firar slutet av en mandatperiod och ser fram emot nästa.
Men liksom jublet från de unga aktivisterna överräckte gula och blåa Moderaternas fotbollströjor den morgonen och skickade för att applådera varhelst Kristersson talar, så blir det inte riktigt av. Istället, när migrationsminister Johan Forssell grimaserar från sida till sida, ett huvud högre än sin statsminister, känns det som den obekväma dansen på ett kontor som lämnar do, ett farväl från en fest på väg ut.
Lokalen kan dock bara hitta en moderat som kommer att säga det på posten. Roger Wärn, kommunalråd för partiet här på Gotland, ön där Kristersson talar på Almedalens politiska festival, säger att högerblockets chanser till seger i valet i september är enligt hans mening ”tveksamma”.
De skattesänkningar och subventioner som regeringen har överdrivit väljarna de senaste månaderna kommer inte att räcka, anser han. ”Det har kommit för sent.”
Svaret från Johan Paccamonti, finansminister Elizabeth Svantessons stabschef, är mer typiskt. Seger, säger han, är ”absolut” möjlig.
”Men gudarna vet bara att det kommer att kräva mycket arbete.” (arbetsseger – en seger baserad på enorma ansträngningar – är det svenska ordet han använder). ”Det kommer inte att komma av sig självt.”
Talet varje svensk partiledare håller på Almedalsfestivalen – en unik demokratifestival som hålls i Sverige varje sommar på Gotland – är utan tvekan deras viktigaste på året. Så om det inte lyckas ge deras parti ny fart så spelar det roll.
Douglas Thor, ledare för partiets ungdomsflygel, menar att oppositionens försprång kanske hade varit mindre – det var gapande 12,6 procentenheter i den årliga mätningen av SCB i maj – om regeringen hade lyssnat på hans varningar i höstas och agerat för att stoppa utvisningen av anställda, välintegrerade invandrare och unga på gymnasiet.
Han, precis som andra moderata talespersoner, hävdar att de hemska opinionsmätningarna inte berättar hela historien, att de inte lyckas fånga de osäkra väljare som ännu inte har övertalats och som, tillägger han förhoppningsvis, tenderar att svänga höger.
Istället för att agera som om de redan är regeringen är budskapet från Sveriges vänsterblock dock försiktigt.
– Det är inte i påsen, varnar Anders Ygeman, utbildningstalesman för Socialdemokraterna, det ledande oppositionspartiet. ”Det är 80 dagar kvar och det kommer att bli tufft, nära val i slutändan. Det brukar de vara. Vi har aldrig sett marginaler som vi ser nu, och jag tror att de kommer att krympa under de kommande 60 dagarna.”
”Det är inte över – någonsin – förrän det är över”, ekar Niels Paarup-Petersen, Centerpartiets talesperson för migration, utbildning och digitalisering. ”Dess så viktigt att aldrig tänka så.”
Jonas Sjöstedt, parlamentsledamot för och tidigare ledare för Vänsterpartiet, säger att han har sett för många val upprörda av oväntade händelser för att vara alltför självsäker. ”Varför tror jag att du pratar om Socialdemokraterna?” skämtar han när han frågas om det finns en risk att rädslan för att bli upprörd i sista minuten gör oppositionen för försiktig.
Trots det är det länge sedan den styrande koalitionens utsikter såg så dystra ut på en Almedalsfestival under ett valår.
Torbjörn Nilsson, politisk reporter på Svenska Dagbladet, skrev att han inte har varit med om något liknande på 21 års besök. Den enda jämförelse han kunde komma på var från före sin tid 1994, ”sommaren då valrörelsen ställdes in och Ingvar Carlsson behandlades som ny statsminister trots att Carl Bildt fortfarande satt i (statsministerns kansli)”.
Nilsson påstod sig ha pratat med minst fem seniora Moderaterna som menade att partiet omedelbart borde kasta bort Kristersson – som inte är populär bland väljarna och håller på att avvärja en mindre skandal om att hans fru använder sin position för att hjälpa sin ideella stiftelse – och ta in en ny ledare, trots att det bara är lite över två månader till valet.
Som det är traditionellt i Almedalen använde Moderaterna varje knep i boken för att förhindra att Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson slår igenom: De lockade bort journalister i början av Socialdemokraternas partidag genom att tillkännage ett regeringsbeslut om att ta 60 procent av aktierna i ett kärnkraftskonsortium.
Moderaterna tajmade då sin kvällsfest – en het biljett på festivalen – att sammanfalla med Anderssons tal.
Men regeringspartierna har också stulit oppositionens politik och svängt åt vänster i en sista minuten-framgång för att vinna över centrala väljare. Flaggskeppsbeskedet i Kristerssons tal var en skattelättnad på 5 000 kronor i månaden för barnfamiljer.
Kristdemokraternas ledare Ebba Busch tillkännagav i sitt tal ett löfte om att höja barnbidraget, ett drag som hon sa i en intervju var avsett att ”flytta höger mot centrum”.
Hon var också självkritisk, berättade en anekdot om en ung man som ropade på henne, ”ska du utvisa mig?”, och drog slutsatsen att ”det vi lyckats lösa kring migration har helt klart skapat andra problem”.
Hon fortsatte att vända sig till socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson och mötte henne när hon gick av färjan med en glass. (Ett scenario som diskuterades flitigt på festivalen var att Kristdemokraterna gick samman med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.)
Det var upp till Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar, den sista partiledaren att hålla ett tal, att ge det sista ordet. Hon kommenterade glatt i en intervju med Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron om hur högerpartierna under månaderna fram till valet hade vidtagit ekonomiskt vänsteråtgärder som att halvera priset på kollektivtrafiken.
”Det finns en känsla av desperation i Tidöpartierna. Nu ska de störta allt. Allt som var helt omöjligt och ”en farlig vänstersvängning” är bara myrstandardpolitik nu”, sa hon.
”Det är verkligen roligt att när partierna ska gå ut och träffa väljarna så måste de alla anamma Vänsterpartiets politik.”
Att cykla genom resterna av festivalen på lördagsmorgonen, när de sista läktarna höll på att packas ihop inför hemfärden, var det svårt att undgå känslan av att något i svensk politik hade skiftat.
