För nästan 10 000 år sedan satt ungdomar i det som idag är västra Sverige och tuggade på bitar av björkbark. Dessa klibbiga massor, ungefär som ett urtida tuggummi, har nu visat sig vara en ovärderlig källa till kunskap. Arkeologer vid Stockholms universitet har analyserat de små bitarna från Huseby Klev nära Göteborg – en av de äldsta kända platserna med mänskliga lämningar i Skandinavien.
I barkklumparna, impregnerade med saliv och tandavtryck, finns både mänskligt DNA och spår från andra organismer. De ger inte bara en bild av vem som tuggade, utan även en glimt av deras livsstil och hälsa.
Från hantverk till hälsoproblem
Forskarna tror att barkmassan hade flera användningsområden. Den kan ha fungerat som naturligt klister för att fästa redskap, men också tuggats av ren nyfikenhet eller för dess möjliga medicinska effekter.
När DNA från saliven analyserades framkom dock även en mörkare sida: bakterier kopplade till parodontit, en svår tandköttssjukdom. En av tuggarna – en ung kvinna – tros ha lidit av infektionen, som sannolikt orsakat både smärta och tandlossning. Forskare menar att detta är ett av de tidigaste spåren av tandproblem som kunnat identifieras i Norden.
En diet rikare än väntat
Utöver bakterier avslöjade analysen också spår av vad stenålderns människor åt. I “tuggummina” fanns DNA från hasselnötter, hjortkött och öring, men även oväntade inslag som äpple, and och till och med räv. Det tyder på en varierad kost där jakt, fiske och insamling kombinerades på ett skickligt sätt.
Till skillnad från analyser av skelett, som främst visar människans egna gener, ger dessa tuggade barkbitar ett unikt tvärsnitt av både individen och omgivningen. Som forskaren Anders Götherström uttrycker det: ”Det finns nästan inget annat sätt att fånga både människan, hennes bakterier och hennes mat i ett och samma fynd.”
En filosofisk dimension i forskningen
Det kanske mest fascinerande är ändå den mänskliga närvaron som plötsligt blir påtaglig. Tydliga tandavtryck från stenålderns ungdomar sitter kvar i barken, som frysta ögonblick i tiden. För arkeologerna är det mer än bara data – det är en påminnelse om en direkt koppling mellan människa, DNA och artefakt.
Att se spåren av ett barns eller en tonårings tänder från förhistorien väcker frågor som sträcker sig bortom vetenskapen. Det är också en filosofisk reflektion över hur vardagliga handlingar, som att tugga på något, kan lämna spår som berättar historier tusentals år senare.
