Frankrike är känt för sina livliga städer, kulinariska upplevelser och vackra landskap – men landet döljer också en mörkare sida. Runtom i landet finns nämligen flera spökstäder, platser där tiden stått stilla och historien lämnat djupa spår.
Oradour-sur-Glane i Haute-Vienne
En av de mest tragiska spökstäderna i Frankrike är Oradour-sur-Glane. Den 10 juni 1944 gick tyska SS-trupper till angrepp, plundrade och brände ner byn. På en enda dag miste 643 män, kvinnor och barn livet. Efteråt byggdes en ny by i närheten, men den gamla platsen har bevarats som ett nationellt minnesmärke. Här kan besökare idag vandra bland ruinerna och reflektera över krigets fasor.
Occi på Korsika
På en höjd ovanför Lumio ligger byn Occi, vars historia går tillbaka till medeltiden. Ursprungligen var det en fristad för invånare som flydde undan saracenska räder längs kusten. Under 1900-talet övergavs byn helt, när den siste invånaren gick bort 1918. I dag lockar platsen vandrare och nyfikna besökare med sina restaurerade stenhus och en vidsträckt utsikt över Medelhavet.
Cumières-le-Mort-Homme i Meuse
Under Första världskriget jämnades många franska byar med marken – en av dem var Cumières. Efter de hårda striderna vid Mort-Homme 1916 övergavs platsen och klassades som ”by förstörd, död för Frankrike”. Sedan 1922 bär byn det dubbla namnet Cumières-le-Mort-Homme, och än idag är platsen en symbol för de enorma uppoffringar som kriget innebar.
Le Poil i Provence
På 1930-talet stod det klart att Le Poil, en liten bergsby i Provence, inte längre kunde överleva. Rural avfolkning och svåra levnadsförhållanden gjorde att invånarna lämnade byn, som tidigare haft runt 300 själar. I dag är det en plats med ruiner och stillhet, men tack vare föreningen ”Les Amis du Poil” bevaras delar av dess charm. Ett gästhus har till och med öppnats för resenärer som vill uppleva en natt i en nästan övergiven by.
Brovès i Var
Till skillnad från de andra spökstäderna tömdes Brovès inte på grund av krig eller fattigdom, utan för att ge plats åt militärträning. I början av 1970-talet integrerades området i militärbasen Canjuers, och invånarna fick lämna sina hem. Sedan dess är byn stängd för allmänheten, men en gång om året får de före detta invånarna återvända för en minnesceremoni vid kapellet. Byn står nu tyst, långsamt uppslukad av naturen.
