Min son är snart fem. Han är född i Sverige, har aldrig bott någon annanstans och känner inget annat hem.
Jag blev själv svensk medborgare och så fort han fick sitt permanenta uppehållstillstånd tidigare i år gjorde jag allt rätt: jag ansökte om hans medborgarskap genom anmälningsförfarandet, den rättsliga väg som finns för oss.
Efter nästan fem år och flera förnyelser av uppehållstillstånd var vi äntligen framme.
Och nu kan reglerna ändras.
Enligt regeringens kommande reformer kommer anmälningsförfarandet att tas bort för barn som min son.
Det som har varit en tydlig och tillgänglig väg skulle bli en mer krävande process, med längre krav, mer osäkerhet och ingen garanti för framgång.
Samtidigt skulle nordiska barn behålla sin förenklade väg till medborgarskap, oberörd av just de restriktioner som gäller för andra.
Min son valde inte var han föddes. Han valde inte tidpunkten för mitt eget medborgarskap. Han har helt enkelt vuxit upp här, i det enda land han känner till, samtidigt som vi följt varje steg i ett system som hela tiden flyttade mållinjen.
Vi gjorde vad vi bad om. Vi väntade. Och precis när vi nådde slutet av den processen kommer ett förslag som skulle behandla min son annorlunda än ett barn som kommer från Finland, Danmark eller Norge, inte på grund av hur de bor, utan på grund av var de kommer ifrån.
Jag förstår att det finns historia bakom detta. Det nordiska samarbetet är viktigt och långvariga avtal väger tungt. Men regeringen har fortfarande ett val. Förfrågan kräver inte att anmälningsvägen tas bort för barn som min son. Den skulle lika gärna kunna vara öppen för alla barn, oavsett ursprung.
Det är inte en radikal ståndpunkt. Det är en fråga om rättvisa.
I praktiken skapar detta förslag två kategorier av barn i Sverige: de för vilka vägen till tillhörighet är enklare, och de som möter högre hinder trots att de växer upp på samma gator, går i samma skolor och delar samma framtid.
Barn märker dessa saker. Det gör deras föräldrar också.
Sveriges rykte har byggts på rättvisa och likabehandling. De värderingarna är en del av varför många av oss valde att bygga våra liv här.
Jag argumenterar inte emot att ha normer för medborgarskap. Det är rimligt att förvänta sig engagemang, integration och respekt för samhället. Men de förväntningarna borde gälla lika, särskilt för barn, som inte hade något att säga till om var de föddes, och särskilt för dem som aldrig har känt något annat hem.
Migrationsminister Johan Forssell, min son har väntat i nästan fem år på att på pappret tillhöra det enda land han någonsin kallat hem. Och han är inte ensam. Det finns hundratals barn i samma situation. Detta är inget undantag. Det är ett mönster.
Om detta verkligen är hans hem, varför ska ett annat barn anses höra hemma här mer?
Skrivet av: Ramy E, father och vetenskapsman
