Vad är a språkcafé (”språkcafé”)? Förvirrande nog är det inget kafé – även om det kommer att finnas, eftersom det här är Sverige fika tillgänglig. Det är ett strukturerat sätt att träna på att tala ett språk i en konversationsmiljö. Man sitter runt ett bord med andra deltagare och pratar, ibland med hjälp av uppsatta frågor eller små lekar, svenska så gott det går.
Du kan hitta språkcaféer över hela Sverige (och även i andra länder), antingen som en del av ett etablerat språkprogram (som SFI, Svenska för invandrarestatens svenskakurs för invandrare) eller anordnas av lokala ideella samhällsorganisationer.
Språkcaféet som träffas varje måndagskväll i Umeås stadsdel Ålidhem arrangeras av två samhällsorganisationer: en lokal grupp som heter Vän i Umeå (”Vän i Umeå”) och Bilda, en av Sveriges åtta livslångt lärande ”studieförbund” (svenska: studieförbund). Förutom svenskspråkiga samtalscirklar erbjuds läxhjälp i ett angränsande rum. Det hela drivs av frivilliga.
På kvällen jag besökte deltog fyra universitetsutbytesstudenter, alla på Ålidhems språkcafé för första gången. En av dem var Kaiyla Chau, från Kanada, som bara är i Sverige en period utomlands. Även om hennes psykologistudier vid Umeå universitet är på engelska och hon bara har varit i landet i några veckor vill hon lära sig svenska.
”Svenska är väldigt svårt för mig”, säger hon. ”En del av ljuden har vi helt enkelt inte på engelska. Jag försökte, med hjälp av en svensk vän, och jag kunde fysiskt inte uttala dem. Jag tror att det enda sättet jag ska få grepp om uttalet är att träna regelbundet i konversationen.”
Peter James Walton, från Norwich i England, har bott i Sverige i tre år och kan vittna om att språkcaféer fungerar. Han gick minst två (inklusive den i Ålidhem) per vecka i åratal; nu ställer han upp frivilligt för att hjälpa andra med deras svenska.
”Det hjälpte verkligen att bygga upp det ordförråd jag hade,” sa han. ”Min andra gång här satt jag bredvid en äldre svensk herre som pratade om historia länge; jag förstod kanske vart tredje ord. Ett år senare träffade jag samma kille och jag förstod allt.”
En annan vanlig volontär är Hamzi Hussein Ahmed, som kom till Sverige från Somalia med sin mamma när han var 7. Han började arbeta som volontär för att han tyckte att det skulle vara roligt att hjälpa människor att lära sig svenska, precis som han gjorde när han var liten.
”Jag kan relatera till dem som försöker lära sig svenska nu. De kanske inte kan uttala allt korrekt, men de uttrycker sig ändå”, säger han.
Men språkcaféer kan erbjuda mycket mer än att lära sig svenska.
”Det är inte lätt att umgås i Sverige, men här är det lätt”
Sadiya, som kom till Sverige från Somalia ensam 2010, när hon var sjutton, har kommit hit de senaste tre månaderna med sina två barn; hennes barn får läxhjälp medan hon går med i samtalsgrupperna i det angränsande rummet. Hon är nu sjuksköterska och pratar svenska flytande, så som många andra kommer hon hit för att prata.
– Det är inte lätt att umgås i Sverige, men här är det lätt, säger hon. ”Du kan prata med vem som helst, för alla vill lära sig svenska.”
Peter Walton håller med. ”Folk kommer för att lära sig språket, men man lär sig språket genom att lära känna människor bättre”, säger han. ”Det är bra när du är ny i ett land och inte känner någon. Det är verkligen trevligt att ha ett nätverk, en plats att träffa nya människor, kanske nya vänner.”
– Jag tycker verkligen att platser som Ålidhem språkcafé är viktiga för att förebygga ensamhet, säger Isabell Gustafsson, byggnadsingenjör från Lycksele som flyttade till Umeå efter universitetet för att jobba och har varit volontär i Vän i Umeå sedan hon kom till staden för tre år sedan. Hon är numera en av de två huvudarrangörerna av Ålidhem språkcafé, och deltar själv regelbundet i samtalsgrupperna.
”Människor kommer hit för att träffa människor, inte bara för att de vill ha läxor eller språkhjälp”, säger hon. ”De kommer för att utbyta kunskap och idéer.”
”Det är viktigt för oss svenskar att få ett bredare perspektiv. Allt här i Sverige är inte heller perfekt.”
Språkcaféer som det i Ålidhem, berättade Gustafsson, lockar ofta nästan lika många svenskar som nykomlingar i Sverige. ”Så många människor vill komma och vara volontärer”, sa hon, att förhållandet ofta är ”60-40 eller 70-30 nyare svensktalande till svenskar – och ibland tvärtom.”
Svenskar kommer hit för att vidga sina vyer och sociala kretsar, säger Gustafsson. Ett exempel är två nya volontärer som jag träffade, där för andra veckan i rad: ett par unga män från Piteå och Luleå, två städer längre norrut. Gabriel Tallfält Sundström och Gustav Lundberg är nya studenter i Umeå, och de sa till mig att de ville utmana sig själva för att ta sig ur ”den svenska bubblan”.
”Vi vill lära oss nya kulturer och träffa nya människor”, sa Lundberg. ”Vi tycker att det är så roligt att folk här är öppna och vill prata med oss.”
Sundström sa att att prata öppet med främlingar ”inte är en normal sak i Sverige”, och att det har varit riktigt meningsfullt för både honom och hans vän att hitta ett ställe som Ålidhems språkcafé där människor från en mängd olika bakgrunder pratar bekvämt tillsammans.
Precis som alla jag pratade med på Ålidhem språkcafé berättade Sadiya för mig om mångfalden av människor och perspektiv hon möter här – och hur värdefullt det är.
”Man lär sig mycket saker som man inte visste innan. Som förra veckan träffade jag den här killen som kom från Ryssland. Det var första gången jag träffade någon därifrån. Jag lärde mig om annan mat och en annan kultur. Och sedan erbjöd han sig att klippa min son på sin salong, så vi fick göra det också.”
Gustafsson berättade också om hur mycket hon värdesätter att prata öppet med så många människor.
”Jag får se nya perspektiv, får lära mig om andra kulturer, om olika typer av konst, arkitektur, religioner. Jag får se saker från andra synvinklar. Jag är medveten om att vi inte alltid kommer att tänka på samma sätt, vi kommer att vara oense, men jag tror att det är viktigt att höra andra perspektiv.”
Hamzi Ahmed, den mångårige volontären, håller med: ”här kan man få olika perspektiv på hur människor ser på Sverige. Det är värdefullt att diskutera olika saker, hitta saker man håller med eller inte håller med om och sedan hitta något man kanske har gemensamt.”
En annan bild av vad Sverige är – och skulle kunna vara
Kvarteret Ålidhem är det nordligaste av ”Miljonprogrammet” (svenskt Miljonprogrammet) bostadsområden som byggdes av den svenska regeringen på 60- och 70-talen. Men till skillnad från de flesta andra Miljonprogrammet områden i hela landet är Ålidhem inte utpekat som ett ”utsatt” eller ”risk” område av svensk polis (svenska: utsatts områdenbokstavligen, ”exponerade områden”).
Ålidhem har samma egenskaper som den andra Miljonprogrammet områden över hela Sverige – lägre medelinkomster, en hög andel utrikesfödda invånare, labyrinter av stora flerbostadshus – men, än så länge åtminstone, inget av de allvarliga kriminella gängproblemen.
Varför är det så? En del av svaret är helt enkelt geografi: det är svårare för gängnätverken att göra intåg längre norrut och, med en mindre befolkning, mindre lukrativt. Men frågar man människorna som bor, arbetar, arbetar, volontärer och kommer till de lokala verksamheterna i Ålidhem så har det också mycket att göra med det öppna och aktiva samhällslivet här.
I Sverige betyder det föreningar (singularis förening), ett ord för ideella civilsamhällesgrupper, stora och små – från åtta kompisar som samlas varje vecka för fika och brädspel till nationella idrottsorganisationer. Det civila samhällets samhällsliv (föreningsliv på svenska) är stark i Ålidhem, och om du frågar lokala ledare är det det som håller det utanför utsatta områden kategori.
Luka Anic leder studiefrämjandets norra region, ett annat ”studieförbund” som Bilda (medarrangör av Ålidhem språkcafé), med kontor granne med där Ålidhem språkcafé hålls. Han tror bestämt att ”en av de främsta anledningarna till att Ålidhem mår bra är att det sker så många aktiviteter från civilsamhället här. Det finns enormt mycket föreningar permanent i grannskapet, inte bara hoppa in och sedan åka igen.”
Alla deltar i Ålidhem föreningslivsäger Anic, ”studenter, äldre svenskar, nya invandrare.”
”Vi vill att alla ska känna sig hemma här”
Ulla och Bjerre Ljungberg sitter i styrelsen (svenska: styrelse) i Vän i Umeå och har arbetat som volontär på Ålidhem språkcafé i nästan ett decennium. Bjerre säger att när han ser hat och splittring stiga i världen i stort, och i Sveriges egen politik, känner han att han måste göra något i sitt eget samhälle, hur litet det än är, för att ”bygga små nätverk av positiv energi.”
| Bannerannons |
Han berättar om ett svenskt idiom som fångar vad han menar, gräva där man stjärna. Det betyder bokstavligen ”gräv där du står”, säger han: ”om du vill ändra något måste du börja någonstans – så det kan lika gärna vara där du är.”
En annan engagerad volontär är Christopher Voltaire Semakula. Eftersom han är uppvuxen i Umeå men född i Uganda (han var bara några månader när hans föräldrar följde med honom till Sverige) känner han att han kan vara en bro till det svenska samhället för nyanlända från en liknande del av världen.
”Som människor söker vi gemenskap”, säger han, och på Ålidhem språkcafé ”binder människor sig genom att lära sig något tillsammans.” Han beskriver det som en plats där volontärer vill att alla ska känna sig som hemma, och för att svenskspråkiga elever ska ”kunna göra misstag och inte känna sig dumma”.
”Det är väldigt svårt att åka till en ny plats och försöka hitta rätt”, fortsätter han och menar att det är viktigt att visa en sida av det svenska samhället som ”inte är representativ för vad vår regering gör” när det gäller invandring.
”Jag tror att det är viktigt att motverka regeringens budskap och handlingar, att säga ”’du är välkommen hit’.”
