Vi pratar ofta om hur föräldrars hjärnor reagerar på sina barn, men mer sällan om nästa generation i släktträdet. En amerikansk studie från Emory University i Georgia har nu undersökt vad som händer i hjärnan hos mormödrar och farmödrar när de ser sina barnbarn. Resultatet visar tydligt: hjärnan tänds starkt i områden som styr empati och känslomässig närhet.
Forskarna lät 50 kvinnor, i genomsnitt 59 år gamla, titta på bilder av sina barnbarn, jämfört med bilder på okända barn och vuxna. När deltagarna såg sina barnbarn aktiverades särskilt de delar av hjärnan som gör det möjligt att känna med någon annan – ett slags biologiskt eko av barnens glädje och sorg.
Empati på två nivåer
Studien skiljer mellan två sorters empati. Den emotionella empatin gör att man känner barnets känslor – glädje, skratt, men också tårar. Den kognitiva empatin handlar mer om att förstå vad någon annan tänker eller upplever, utan att själv känna samma sak. Intressant nog visade resultaten att mormödrar i högre grad reagerade emotionellt på barnbarnens bilder, medan de vid bilder av sina egna vuxna barn främst aktiverade områden kopplade till kognitiv förståelse.
”När ett barn ler känner mormodern glädjen själv. När barnet gråter känner hon också smärtan”, förklarar studiens huvudförfattare James Rilling.
Evolutionens perspektiv – ”mormorshypotesen”
Resultaten stärker den så kallade mormorshypotesen – tanken att människans långa liv efter fertil ålder är en evolutionär strategi. Genom att engagera sig i barnbarnens vård och trygghet har kvinnor historiskt bidragit till både barnens överlevnad och till familjens fortsatta framgång.
Exempel från traditionella samhällen visar att när mormödrar är aktiva i barnens liv förbättras barnens hälsa, kognitiva utveckling och sociala färdigheter. Forskning i bland annat Tanzania och Pakistan visar hur mor- och farföräldrar bidrar praktiskt – från att hämta mat till att undervisa i vardagskunskaper.
Pappor och andra vårdnadsgivare
Studien jämförde också mormödrars hjärnaktivitet med tidigare forskning på pappor. Skillnaden var tydlig: pappor visade mer aktivitet i kognitiva områden, medan mormödrar hade starkare emotionell respons. Men forskarna påpekar att även pappor spelar en viktig roll. I många kulturer är de avgörande för barns överlevnad och utveckling, och hjärnan anpassar sig även hos män när de blir föräldrar.
Forskarna menar att det inte bara är mammor och pappor som är viktiga – även syskon, mor- och farföräldrar och andra släktingar fungerar som så kallade ”alloföräldrar”, vilket stärker barnets chans att växa upp tryggt.
Betydelse i dagens samhälle
I dag lever fler barn än någonsin med närvarande mor- och farföräldrar. I början av 1900-talet hade bara en fjärdedel av 20-åringar i Schweiz en levande mor- eller farförälder, medan andelen år 2000 var över 90 procent. Med minskat barnafödande och fler ensamstående föräldrar blir mor- och farföräldrars stöd ännu viktigare.
Studien visar att mormödrars engagemang kan påverka allt från barnens skolresultat till deras sociala beteende och hälsa. Men forskarna betonar också att fler studier behövs – exempelvis om farföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar.
Ett personligt perspektiv
En av forskarna, Minwoo Lee, säger att resultaten känns igen från hans egen barndom. ”Jag minns alltid hur mina båda mormödrar tog emot mig – de var så varma och glada när de såg mig. Som barn förstod jag inte varför, men nu kan jag se att det fanns en biologisk grund.”
Studien understryker därmed något många redan anat: för mormödrar är barnbarnens känslor inte bara något de ser – de känner dem också.
