Sveriges Centerparti är ett märkligt odjur, och ofta missuppfattat på långt håll.
För det är egentligen inte ett mittparti i egentlig mening; det är ett ultraliberalt parti som tror både på låga skatter och en liberal invandringspolitik, taggat på ett agrarparti som ser till jordbrukarnas och skogsägarnas intressen.
Den håller våldsamt med vänsterblocket om vissa saker – främst invandring, även om dess prioritet historiskt har varit arbetskraftsinvandring snarare än asyl. Den håller lika häftigt med dem om andra saker (i stort sett allt om hur man styr ekonomin). Med högerblocket är det omvända: passionerad överenskommelse om ekonomisk politik och passionerad oenighet om invandring.
Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist kapslar in partiets nuvarande anda: hon växte upp på landsbygden i Jämtland, men gjorde sedan en karriär inom näringslivet, började som McKinsey-konsult och är tidigare ordförande i Svenska Riskkapitalföreningen. Sett ur detta perspektiv är det moderna Centerpartiets recept på enkel arbetskraftsinvandring och låga skatter inte ett vänster-högermish-mash, utan en sammanhängande agenda.
Det är därför Centerpartiet blev förtjusta i Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs berömda flirtar med socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson. Det var aldrig klart om Busch menade allvar, men det stärkte Thand Ringqvist: här fanns en chans för henne att bygga en regering som tog de hårda kanterna på invandringspolitiken, samtidigt som både de invandrarfientliga Sverigedemokraterna och tax’em och spend-it Vänsterpartiet hölls i sina lådor (och borta från ministerposten).
Men så fick det inte vara: det här alternativet fick helt enkelt inte tillräckligt stöd i valet. Det är en matematisk omöjlighet.
Vilket gör att Thand Ringvist avvärjer friare.
Ulf Kristersson var snabb ur blocken. Han hann inte flirta – han har gått rakt in med ett oanständigt frieri. Som den där killen från Love Actually, han står utanför Thand Ringquists dörr med ett gediget argument för varför hon skulle välja honom och hoppa av sin rival.
Och Ulf har ganska bra argument uppställda. De är naturliga sängkamrater: de tror båda på lägre skatter, på fri företagsamhet, på ett fullständigt och entusiastisk medlemskap i EU och Nato. Vad ska man inte gilla?
Tja, mycket faktiskt. Ulf kommer som ett paket med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Det är Elisabeths röda linje: hon har sagt tydligt att hon inte skulle stödja någon regering som är beroende av Sverigedemokraterna – en linje som fick hennes stöd från många före detta moderata och liberala väljare som ogillar extremhögern.
Vilket lämnar henne med Magdalena Andersson – och med henne de gröna och vänsterpartiet Nooshi Dadgostar. Nooshi har insisterat på att hon inte kommer att stödja en regering om inte hennes parti får ministerjobb. Thand Ringqvist säger att hon inte kommer att stödja någon regering där Vänsterpartiet gör skaffa ministerjobb.
Något måste ge. Dadgostar håller i korten: Vänsterpartiet hade ett fantastiskt val, medan Centerpartiets prestation bara var tillfredsställande. Väljarna skulle sannolikt straffa Thand Ringqvists parti om hon saboterar regeringsförhandlingar och kastar Sverige in i nyval.
Hennes bästa insats för att rädda ansiktet är att använda förhandlingar för att blockera försök från vänster- och gröna partierna att föra vänsterekonomisk politik: ett block mot betydande skattehöjningar, begränsade förändringar av friskolesystemet och kanske en liberalisering av arbetskraftsinvandringen, särskilt den högutbildade typen. I detta kan den socialdemokratiska ledningen gärna samarbeta. I gengäld skulle Vänsterpartiet kunna få ett par marginella ministerposter där de ur Centerns perspektiv inte kan orsaka någon skada.
Men efter att ha boxat in sig genom att utesluta samarbete med högerpartierna har Centerpartiet lämnat sig själv i en fruktansvärd förhandlingsposition. Att vara kungmakare brukar vara en drömposition för en fest, men för Thand Ringqvist just nu är det mer en mardröm.
Här borde hon lära sig något av Ebba Busch: flirten. Något välriktat flirtande mot Kristersson, en antydan (förnekas men omisskännlig) om att hon kanske är villig att bryta några långvariga löften, skulle kunna ge henne hävstång. Något som skulle så tvivel på vänsterkanten och ge henne den förhandlingskraft hon behöver. Det kan orsaka uppståndelse i delar av hennes parti och utanför, men det kan vara till hjälp, och i slutändan skulle hon överleva det.
Dessutom, vilka andra alternativ har hon? För att kapitulera för Dadgostar skulle krossa hennes trovärdighet hos sina väljare nästan lika mycket som att kapitulera till Jimmie Åkesson.
