I 55-årsåldern klev jag ombord på ett flyg som skulle bära mig mot 80 dagar i Asiens värme, med noggranna planer för logistik, men utan insikt om hur självupptäcktns resa skulle pröva mig. Under vandringar i djungelns fuktighet, samtal genom teckenspråk och stunder av djup reflektion föddes nya sidor hos mig – en prövning som gjorde mig både sårbar och stark.
Ge sig iväg ensam för att hitta sig själv
Redan när packningen var klar kände jag ett starkt behov av ensamresa och självinsikt. Tidigare hade jag bara orkat med kortare turer på max 25 dagar med en vän, där återföreningen alltid blev komplicerad. Nu ville jag släppa tidspressen, inte bara fundera på språkutmaningar – jag hade hört att Thailands turistmyndighet och Världsturismorganisationen (UNWTO) uppmuntrar till mental förberedelse inför längre resor. Trots min ringa engelska gav jag mig av med full tilltro till att kunna klara mig på egen hand.
Ett långt äventyr
Under den första veckan var allt nytt och spännande. Med ett anteckningsblock fullt av enkla teckningar hittade jag både toaletter och tågstationer, och med en liten kalkylator fick jag koll på växelkurser. Men när tropisk hetta mötte min envisa nyfikenhet blev stegen tunga – jag tog buss, liftade på landsbygden och betraktade bybor som vårdade sina trädgårdar vid gryningen.
Vid mitten av resan kom kulturkrocken och ensamheten smög sig på. Jag besökte ett elefantresevationsfält och kände djup empati för de skadade djuren. Hur bär man ensam upplevelsen av sådan sorg? Trots dagliga videosamtal via mobil och gratis Wi-Fi valde jag att inte oroa familjen hemma, fast de såg mina exotiska bilder på sociala medier och drömde sig bort.
En natt, efter tårar och insikten om hur resan tärt på min energi, övervägde jag att bryta av och åka hem. Men varje soluppgång erbjöd nya vyer och små möten med andra svenska eller franska resenärer gav kraft nog att fortsätta – ett bevis på att äventyr ibland är lika psykiskt som fysiskt.
Smärtsamt men räddande återvändo
När planet landade tog verkligheten ikapp mig. Hemma föll jag in i en djup depression, och med stöd från Svenska Psykologförbundet och terapi lärde jag mig om det så kallade resenärssyndromet, där återanpassningen blir svårare än själva resan. Jag hade burit med mig berättelser om kvinnor som arbetar i barer för turister och bönder som sveper in sig mot solen för att inte visa sitt slit.
Efter månader av reflektion och terapi insåg jag att ensamheten jag fruktat faktiskt hade blivit min bästa vän, en vänskap som hjälpte mig att förstå mig själv på nytt. Nu, vid 58 års ålder, packar jag ryggsäcken igen – inte som en flykt, utan med tryggheten att min ensamhet är min styrka och min följeslagare på vägen mot nästa äventyr.
